Två månader

Nu har det strax gått två månader sen Robert lämnade oss, jag läste precis igenom inlägget jag skrev när det gått en månad. (finns här om någon vill läsa på nytt) Det väcker mycket tankar att läsa inlägg jag skrivit tidigare, för allt har förändrats så enormt mycket. Min sorg är inte längre lika närvarande, … Fortsätt läsa Två månader

Bygga torn

När har man sörjt klart och när får man gå vidare? Komplexa frågor som egentligen inte har något specifikt svar. För att reda ut det till någon form av svar så måste man först reda ut vad sorg betyder för en själv. För mig är sorg en akut, dramatisk och panikfylld känsla när någon du … Fortsätt läsa Bygga torn

Ovissheten

Ja, jag måste faktiskt skriva någon rad jag med om det hemska som nu sker i vår närhet. Jag ska ärligt säga att jag inte följt med så jätte mycket nyheter, jag ser sällan på tv nämligen. Men det går så klart inte att helt undgå information om det som sker. Tillika så undviker jag … Fortsätt läsa Ovissheten

Skärvor av glas

Jag har senaste tiden ofta fått höra att jag är så stark, och då inte fysiskt stark, utan stark i mitt sätt att ta mig igenom sorgen. Men jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det stark egentligen. Klarsynt, praktisk, objektiv, konstaterande, hejdlöst ledsen emellanåt för att sedan återgå till att fortsätta med det … Fortsätt läsa Skärvor av glas

Relationsstatus – ingen partner

Ja, ibland så är det den minsta lilla saken som kan göra så sjukt ont i hjärtat. Det är ofta när man stöter på dessa små, små saker som sorgen kommer så där oförberett. Det är då man överrumplas av sorg och saknad. Jag loggade in på FPAs hemsida för att kolla lite uppgifter eftersom … Fortsätt läsa Relationsstatus – ingen partner

Utebliven ”hjärnsubstans”

Ja hörni, det räckte med drygt två månaders frånvaro för att känna sig som ny på jobbet igen. Jag som i regel alltid har koll, vet absolut ingenting för en gångs skull. Åter igen skriker kontrollbehovet i mig, för bövelen människa se till att få lite struktur på det du gör!! Visst är det normalt … Fortsätt läsa Utebliven ”hjärnsubstans”

En månad, den första…

Ja, nu har hela februari flutit iväg och en månad har gått sedan Robert lämnade oss. Det känns både som en evighet och som att det var igår. Hur kan tidsperspektivet kännas så diffust, när det egentligen är väldigt exakt. Tid går att mäta, dagar, timmar, minuter ja till och med sekunder och millisekunder. Det … Fortsätt läsa En månad, den första…

Slut på överraskningar

Rubriken kanske känns lite luddig, men när man lever i tvåsamhet så finns det alltid små, små överraskningar som väntar en varje dag. Nu menar jag inte överraskningar som blombuketter och choklad, utan det där som händer oförutsett i vardagen. Det kan vara en sån enkel liten sak som att hoppsan, vattnet i vattenkokaren var … Fortsätt läsa Slut på överraskningar

Sista gången

Jag skrev nyss om vår första, första gången utan Robert, det första födelsedagsfirandet för Linus utan Pappa. Men under sjukdomstiden var det flera gånger som jag tänkte, det här är sista gången. Sjukdomstiden var kort och intensiv, vilket gjorde att det inte blev så många olika "sista gången" just där och då. Det blev desto … Fortsätt läsa Sista gången

När rösten tystnat

Roberts hjärntumör påverkade talet väldigt mycket för honom. Rösten var mycket svag och han kunde bara säga enstaka ord och kortare meningar. Det här var kanske den mest påfrestande delen av sjukdomen för oss båda, att vi inte kunde kommunicera som vanligt. Tröttheten som hjärntumörer ger bidrog förstås också till att begränsa talet. Alla som … Fortsätt läsa När rösten tystnat