Rädslan

Jag hade faktiskt börjat tänka i banorna att avsluta den här bloggen. Har kännts på senare tid som att jag inte längre har saker att skriva om som berör bloggens ursprung. Men ikväll konstaterar jag att det nog ännu kan dyka upp saker jag känner att jag behöver skriva om. Bloggen har till stor del fungerat som terapi för mig, att få berätta om saker som hänt och tankar som dyker upp. Jag har lättast att uttrycka mig i skrift, för då hinner jag med. Ska jag prata så hoppar jag över hälften för att hjärnan processar mer än vad munnen kan förmedla. När jag skriver kan jag också ”ta tillbaka” saker, jag kan radera och göra om så det blir rätt. När man är snabb i tanken blir det inte alltid rätt när det kommer ur munnen. Ja, jag ska väl medge att det blivit en och annan groda genom åren.

Det som ikväll fick mig att stanna upp och tänka var egentligen en känsla. Känslan av rädsla. Jag tror kanske jag berört det förut i något inlägg, det är rädslan att förlora på nytt.

Jag har öppnat mitt hjärta, jag har tillåtit mig att älska igen och jag lever idag i ett förhållande som jag värdesätter högt. Jag vågade satsa igen, men det betyder inte att rädslan att förlora har gått över. Jag är helt galet rädd för att förlora en gång till.

Rädslor är inte rationella, de kan tvärt om vara helt obegripliga, osunda, ja rent av galna. Jag kan tack och lov påstå att den här rädsla inte utgör ett hinder för mig i vardagen. Men när känslan kommer över mig, då ger den mig nästan panik. Jag är jätte rädd för att på nytt förlora min livspartner. Sannolikheten är väl rätt liten att ”blixten slår ner på samma ställe”, men det är ju inte omöjligt.

När rädslan griper tag och hjärnan börjar spinna runt livets alla om och men, ja då är det inte helt lätt att få stopp. Dessa hjärnspöken är lite farliga om de börjar komma för ofta, då kan rädslan bli en fobi som skapar hinder i vardagen. Än så länge sker det inte så ofta och det går ganska snabbt över. Men det är likt förbannat väldigt jobbigt när det händer och i stunden påverkar det mig oerhört mycket.

Någon kanske undrar hur jag hanterar rädslan när den kommer. När det är som värst så kan jag inte ”hantera” rädslan utan tårarna rinner hysteriskt. Men det jag alltid vet är, att hur jävligt det än känns så kommer det att gå över. Men man är tvungen att ta sig igenom, för man kan varken hoppa över den eller gå runt den. Jag kan inte stoltsera med några fantastiska metoder eller knep. Behöver tårarna rinna, ja då gör de så. Behöver du sitta på en sten i skogen, ja då gör du det. Behöver du skrika, gör det, men om någon hör dig så kan du behöva berätta varför du står och gapar.

Kort sagt, rädslor är inte rationella men precis som alla andra känslor så är även rädslan äkta och den behöver sin plats. Passa dig bara för att ge den för stor plats i ditt liv.