Ett år av änkebetraktelser

Det har gått ett år sedan jag startade bloggen, det här blir inlägg 105. Det har blivit färre inlägg senaste månaderna, jag har inte gett skrivandet den tid det förtjänar. Livet rullar på och i ekorrhjulet har jag tappat bort skrivtiden till viss del. Vintermörkret gör förstås sitt men man kan redan ana att vi går mot ljusare tider och mer energi. Jag håller på samlar mod att gå tillbaka och läsa mina första inlägg som jag skrev, jag vet att där finns mycket känslor och jag vet faktiskt inte var jag står i förhållande till dem idag. Jag har ögnat lite smått på rubriker, öppnat nåt enstaka inlägg men jag har inte läst nåt mer ingående. Jag har också texter sparade som jag bara skrivit för mina ögon, det dokumentet har jag inte rört sen jag skrev sista raden i det. En dag är jag nog redo att göra det, men inte riktigt än.

Livet har förstås gått vidare, jag lever ett annat liv idag och det mesta börjar vara avklarat gällande dödsboet och allt där omkring. Förstås har jag alltid min historia och jag har mitt bagage som format mig som människa. Med ett års distans till sjukdom och död så känner jag mig ändå för det mesta stark i där jag står idag. Men livet har satt sina spår, Januari var periodvis tuff med många jobbiga minnen. Dock inte jobbigt med sorg och saknad, utan minnen från händelser (oftast med sjukvårdspersonal) som sårade mig under tiden Robert var sjuk. Om man jobbar inom palliativ vård måste man ha en enormt spelöga, man måste ha förmågan att läsa människor och situationer och kunna anpassa sig utifrån det. Men tyvärr är det inte alla som kan det, de fäller kommentarer som sårar djupt och de saknar förmågan att sätta sig in i patientens situation. Man är sårbar, oerhört sårbar både som patient och som anhörig när man hamnat i palliativ vård.

De djupaste såren för mig är de som jag inte hade behövt få, de djupaste såren har inte skapats av att förlora en livspartner utan de kommer från människor som helt krasst borde byta jobb. Svårt att säga om de personerna gör det med vett och vilje, jag hoppas att det inte är så. Men faktum är att det hände flera incidenter under den dryga månaden vi var i sjukhussvängen, både här på det lokala sjukhuset och på universitetssjukhuset i Åbo.
Normalt är jag den som både säger ifrån och står upp för mig själv och de jag älskar, men i den situationen vi var är man sårbar och man fungerar inte normalt, man är i överlevnadsläge och ingenting annat.

Jag hoppas att jag kan hålla liv i bloggen, jag hoppas jag hittar saker att skriva om som både inspirerar mig själv och mina läsare. Jag hoppas också att mina äldre inlägg kan hjälpa och stötta andra som går igenom det jag gått igenom.