Årsdagen

Så har det då gått ett helt år sedan Robert lämnade oss. Jag har funderat ett tag på vad jag ska skriva om den här dagen. Ärligt så vet jag inte riktigt, året har gått fort känns det som.. men på samma gång känns det som en evighet.

Livet har gått vidare, mycket har förändrats, jag har förändrats. Jag har förändrats i min syn på livet, mitt sätt att tänka. Jag har också påverkats fysiskt, stressen av traumat vi gick igenom har satt sina spår. Jag klarar inte lika högt tempo längre, jag klarar inte av att hålla lika många bollar i luften som tidigare. Det är frustrerande, det ger mig ett visst mått av, ja vad ska jag kalla det? Prestationsångest kanske, jag vet att jag inte kan prestera på samma nivå som tidigare och det gör att jag känner mig otillräcklig i vissa situationer.

Jag värdesätter saker på ett annat sätt, vilket är positivt. Jag prioriterar annorlunda än tidigare, vilket också är positivt i de flesta situationer tror jag. Jag vet att livet är skört och att livet händer här och nu. Sen kanske inte finns, så se till att prioritera rätt, gör det du vill och mår bra av.

Till er där ute som kämpar (oavsett vad ni kämpar med).. livet fortsätter, du har rätt att må bra, du har rätt att gå vidare och skapa ett nytt liv. Det är du värd! Sörj och sakna när du behöver, men fastna inte i sorgen, unna dig glädje, unna dig att må bra! Oavsett om du vill inleda ett nytt förhållande, flytta till en annan bostad eller en annan ort, byta jobb, skaffa en katt, klippa en ny frisyr, börja plugga, det är okej. Det är ditt liv, det är du som bestämmer vad du vill göra och vad du mår bra av. Ingen annan kan avgöra vad som är rätt eller fel för dig! Det gäller för övrigt er alla.