Just nu i skrivande stund sitter jag på en buss mot Stockholm. Imorgon blir det en tur till Göteborg över dagen för besök på Automässan tillsammans med kollegorna. Jag kan inte komma ihåg när jag senast skulle åkt buss till Stockholm.. å andra sidan så minns jag inte heller när jag senast besökte vårt svenska grannland.
Men det ska bli kul att se mässan igen, tre år sen vi var där nere senast. Verkar vara något färre utställare den här gången men vi hinner nog få trötta fötter ändå tror jag.
Nå väl, det var kanske inte själva mässan jag tänkte skriva om utan grejen med att åka bort. Så klart är det inte helt lätt för Linus alltid när jag åker bort. När man förlorat en förälder som barn, så blir man så klart rädd för att förlora igen. Även jag kämpar med rädslan att förlora igen. Men samtidigt måste man fortsätta leva, man kan inte låta rädslan ta över. Jag har så klart tänkt tanken, tänk om det händer något med mig, vad händer med Linus då? Men jag försöker slå bort tanken, det är inte sunt att tänka katastrof innan den är ett faktum. För det är oerhört sällan katastrofen faktiskt inträffar.
Men likväl finns rädslorna där och enda sättet är att försöka lära sig hantera dem. Jag som vuxen klarar att hantera det, jag klarar att vara rationell med mina känslor. Men Linus som ändå bara är 10år behöver såklart stöd och hjälp att hantera sina känslor. Ibland räcker man inte till som förälder att ge rätt stöd och verktyg, det är inte alltid så lätt att inse det, men så är det. Som tur är finns hjälp att få, men man måste så klart begära hjälpen. Jag måste även ge cred till lärarna som ger ett fantastiskt stöd till Linus i skolan. Jag vet att de betyder mycket för Linus.
Änkebetraktelser 