Förlust

Jag har från och till funderat på hur skillnaderna i hur en nära går bort påverkar upplevelsen / sorgen. Nu är ju varje upplevelse unik får varje enskild person, men ändå kan jag inte låta bli att spekulera lite. Jag är på intet sätt unik som förlorat en livskamrat till sjukdom, jag kan nog med lätthet räkna upp tio personer som drabbats av samma sak utan att ens behöva fundera. När man förlorar någon på grund av sjukdom så finns det oftast en period av svår sjukdom innan den befriande döden inträffar. Ja, jag skriver befriande för det är så det är. Det är oerhört påfrestande att se på när någon plågas av sjukdom utan att du kan ge varken bot eller lindring. Sjukdomsperioden är tung och den är helt vansinnig med den stress den skapar. Nu var vår resa mer som fritt fall, det gick fort, oerhört fort, men för många är det en lång och svår bergochdalbana.

Nu till andra änden av mina tankar, att förlora någon väldigt plötsligt. Det kan ske genom en olycka, en sjukdomsattack eller ett självmord. Du kan sitta och dricka morgonkaffe tillsammans med din livskamrat och några timmar senare är det över, för alltid. Jag började skriva det här inlägget för ett tag sedan, men senaste veckans nyhet att en programledare för ett känt tv program (i Sverige) omkom i en trafikolycka fick mig att åter fundera kring ämnet.

Traumat att förlora sin livskamrat är stort oavsett hur det sker, men jag tror döden är det stora traumat för den som förlorar någon plötsligt medan sjukdomen är traumat för den som går igenom det. Jag vet inte om jag lyckas formulera mig så ni förstår vad jag menar, men för mig var sjukdomsresan ett större trauma, döden blev liksom själva avslutet på allt. Befrielsen som jag skrev tidigare, både för Robert och för oss som stod bredvid, blir liksom punkten för allt det hemska. Förstås uppstår ju en ny dimension av sorg och saknad efter att döden inträffat, men den är annorlunda.

Jag kan egentligen inte tänka mig något värre än vetskapen jag kommer att dö snart. Hur förbereder man sig på att dö när man inte ens är färdig med livet? Hur hanterar man en sån sak förutom att stundvis bryta ihop och förbanna allt som går? Vetskapen om att ens livskamrat ska dö är tungt nog, men tankarna och känslorna för den som är på väg att checka ut måste vara ännu värre.

Den plötsliga oväntade döden, jag har ingen erfarenhet av den, men jag föreställer mig att den förlusten är värre på något vis. Man är inte alls förberedd, man får ingen varning, hela livet ställs på ända på ett ögonblick. Om en äldre person dör plötsligt finns det ändå någon sorts acceptans eftersom gamla människor har döden inom räckhåll ändå. Kanske låter hemskt, men det är i alla fall min upplevelse när äldre personer i min närhet gått bort.

Hur som helst, alla har sin egen upplevelse och alla hanterar döden på sitt eget vis. Det som däremot lite kan störa mig är att det är så tabu att tala om döden. Vet din partner vad du vill när du dör? Vill du bli kremerad? Begravd på en kyrkogård? Vill du få din aska strödd i havet? Eller i skogen? Eller i en minneslund? Du kanske inte ens funderat över dessa saker. Men om din partner vet detta så kommer det att underlätta enormt om besluten en dag måste göras.

Prata om döden gott folk, det är inte farligt att prata om den för vi hamnar alla dit förr eller senare.