Idag är det ett år sen Robert körde taxi för sista gången. Då visste vi inte att det var sista gången, vi trodde bara han hade nåt knas i ryggen. Han hade svårt att röra sig för ena benet ville inte riktigt hänga med. Madde tog över nycklarna och skulle ratta skolbarn de sista dagarna fram till jullovet så Robert skulle komma på benen igen.
Som ni alla vet så var det inte en krånglande rygg, och det var inte tillfälligt som Madde tog över nycklarna till taxibilarna. Nu ett år senare är det hon som driver hela företaget, som hon helt enkelt fick i famnen av en slump.
Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som en evighet. Nästa vecka är det ett år sedan vi fick beskedet att Robert hade en obotlig hjärntumör. Resan vi hamnade på var en mardröm utan dess like, och idag nästan ett år senare har jag svårt att förstå hur jag orkade igenom allt.
Egentligen orkade jag nog inte, men vad har man för val när livet händer? Det är bara att åka med och hoppas att karusellen stannar inom rimlig tid. Den karusellen jag hamnade på åkte nog i någon form av överljudshastighet. Lite drygt fem veckor från att vi fått beskedet att det fanns en hjärntumör till att Robert somnade in, så fort gick det.
Nu nästan ett år senare kan jag börja reflektera lite över allt som varit, man bara i tanken. Jag vill INTE läsa mina anteckningar eller de första blogginläggena jag skrev. Jag kanske klarar det längre fram, mem just nu vill jag verkligen inte peta i det hela. Jag känner inget behov av att peta på mina sårskorpor, det känns inte som de är infekterade utan de behöver bara få vara ifred.
Bilden ovan är nu i dagarna ett år gammal, Robert ligger på golvet och vilar ryggen. Det är sanning, men inte hela sanningen.. han hamnade på golvet för att han ramlade. Han steg upp från köksstolen och tappade balansen för att benet inte ville lyda. Han slog bakhuvudet i golvet så det sjöng i hela huset.
Änkebetraktelser 