En av uppgifterna i skrivkursen är att skriva ett avskedsbrev till din inre kritiker. Jag har inte gjort den ännu, för jag har lite svårt att skiljas från min elaka inre kritiker. Det vore sunt att ta ut den skilsmässan, men som i alla relationer.. man vet vad man har men inte vad man får. Om jag gör slut med min nuvarande inre kritiker, säger hej till en ny snällare kritiker så står jag ju fast med det valet sen. Är det faktiskt det jag vill?
Nåja, en dag ska jag skriva det brevet för mitt förnuft vet att den där elakingen tillför egentligen ingenting i livet. Det jag däremot blev att tänka på är en annan typ av avskedsbrev. När man förlorat någon nära så har man sällan hunnit säga allt man vill. Man kanske också har saker man vill få ur sig men som inte riktigt passar att säga till någon som är döende. Och visst finns saker jag har osagt till Robert, så jag kanske borde skriva just det avskedsbrevet. Självklart bär jag på både ilska, sorg, glädje och en hel del annat som jag gärna hade fått ur mig. Men även om vi fick en månad på oss, så kunde vi inte prata om allt ändå. Robert var så sjuk så han kunde inte prata, och vad ska man riktigt säga till någon som inte kan svara? På slutet var han även väldigt påverkad av hjärntumören så han förstod nog inte allt som hände och sades runt honom.
Däremot kan man för sin egen skull skriva ett avskedsbrev där man fritt kan vara både ledsen, glad, tacksam och arg. För jag tror faktiskt man måste göra något för att få det ur sitt system. Om jag så bara skriver det och sen bränner upp det, så har det ändå fått komma ut. Jag har inte skrivit det brevet heller ännu, men det finns nog ett större behov av att författa det avskedsbrevet än det till min inre kritiker.
Änkebetraktelser 