Än hinner jag, eller hur!?

Det är glest mellan inläggen nu, tiden räcker inte riktigt till och fokuset är på annat håll. Jobbet går in i högsäsong och jag försöker använda den tid jag har till min författarkurs. Även den lider lite grann av min tidsbrist just nu. Kursen har en deadline, vilket är bra, men jag har svårt med självdiciplinen att ta mig tid till alla skrivövningar just nu. Ibland skulle jag vilja sätta livet på paus och bara gå in i skrivandet med hela min själ och mitt hjärta. Drömmer om att få ägna precis så mycket tid jag vill till skrivandet, vakna på morgonen och veta att jag inte måste något annat än att skriva. Men tyvärr så finns ju inte den möjligheten, i alla fall inte just nu. Att skriva betalar inte räkningarna, i alla fall inte än eller inom överskådlig framtid.
Jag köpte en tidning idag som heter Skriv, i den fanns flera intressanta artiklar och intervjuer med olika författare. Bland annat en kvinna som inte började sin författarkarriär förrän i 50-års åldern, men som skriver och ger ut feelgood romaner på löpande band nu och har gjort det i tio års tid.
Så med andra ord, än hinner jag bli författare! Sen om jag någonsin kommer få betalt för det, ja det återstår att se. Men visst finns ju en förhoppning om att det ska kunna generera någon form av inkomst på sikt. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor, men jag drömmer om ett friare liv än det inrutade bundna livet som anställd. Samtidigt är det oerhört läskigt att ge upp det livet eftersom det ur ett ekonomiskt perspektiv är väldigt tryggt att vara anställd. Men som med det mesta här i livet så brukar det lösa sig efter hand så länge man fortsätter sträva framåt. Att vara nöjd innebär att man blir bekväm och slutar söka förändring, man stagnerar och får nöja sig med det man har. Jag är för den skull inte missnöjd med livet jag lever idag, men jag slutar inte sträva framåt även om jag har det bra. Bra kan nämligen alltid bli bättre, och den som aldrig misslyckas gör heller ingenting. Man måste helt enkelt fortsätta försöka, att delta i författarkursen är för mig ett sätt att försöka med skrivandet. Det kan antingen lyckas helt förbannat bra med utgivna romaner och noveller eller så fortsätter det vara en hobby som bor i min byrålåda. Jag kanske inte ens når så långt att jag ens kontaktar ett förlag eller ens färdigställer ett helt manus. Jag säger som Emil i Lönneberga när han fick frågan om han tänkt göra något hyss. ”- Det kan man inte veta förr’ns efteråt.”

Jag hade tänkt ägna en del tid åt skrivande den här helgen, men det blev inte så mycket som jag tänkt. Istället när solen kikade fram så passade jag på att såga upp och klyva lite ved av en gran som vi tog omkull för ett par månader sen. Träningsvärken i rygg och armar har infunnit sig eftersom kroppen inte är van att hantera motorsåg, det var länge sen jag höll i den senast. Eldar inte mer än någon mysbrasa i kaminen lite då och då, så åtgången på ved är väldigt liten. Men lite behöver man ha på lager ifall Alfrida bestämmer sig att komma på besök igen. Blir kallt utan ved om det blir strömavbrott i flera dagar. Som ni ser så har Emil rätt, man kan inte veta förrän efteråt hur det blir även fast man planerar saker.