En månad av tystnad

Ja, jag känner att jag behöver ge ett livstecken ifrån mig. Det är en månad sedan jag senast skrev ett inlägg. Den tid jag haft har jag koncentrerat på författarkursen och annat skrivande, därav har bloggen fått lida av tystnad. Kursen är väldigt bra, jag får många tips och lär mig hela tiden nya saker. Den ger även mycket inspiration och jag har fått en och annan aha-upplevelse. Min lilla kontorshörna i sovrummet är tapetserad med post-it lappar i alla möjliga färger. De hjälper mig få överblick och planering/ramar på berättelsen jag skriver. Jag tänkte faktiskt dela med mig av ett fragment av berättelsen jag skriver på just nu. Hoppas ni gillar det!

Där står den, den vackra asken i ljust och mörkt trä med den vackraste intarsia man kan tänka sig. Asken som jag aldrig fått röra med mina nyfikna fingrar som barn, ja för den delen inte som vuxen heller. Asken jag beundrat och förundrats över, asken jag kikat på med undrande ögon under hela min uppväxt, vad finns där inne? Asken har alltid stått där på hyllan hos mormor, ingen fick röra den och ingen mer än mormor verkade veta vad den innehöll. Nu står jag här, min älskade kärleksfulla mormor har lämnat oss och i testamentet har hon gett asken till mig. Jag vågar nästan inte röra den, det känns fortfarande förbjudet och jag kan nästan höra mormors förmanande röst när jag lyfter ner den från hyllan. Jag torkar försiktigt bort dammet från locket med min hand, jag märker att jag håller andan av spänning, vad är det riktigt som gömmer sig där inne? Jag fumlar med låset, den lilla nyckeln glider runt i mina händer som är fuktiga av nervositet och förväntan. Låset går upp till slut och jag öppnar sakta locket, det knarrar lätt i gångjärnen och jag tittar med spänd förväntan ner i asken. Innanför locket är ett vackert rött sammetstyg som bäddar in och döljer det som ligger där under. Jag kippar efter andan, i min nervositet har jag glömt bort att andas. Jag stannar upp och tar ett djupt andetag innan jag med darrande händer lyfter på det mjuka röda sammetstyget. Mina ögon spärras upp, men vad tusan är det här? Under tyget ligger ett knippe gamla brev, de är omsorgsfullt hopbuntade med ett mörkt blodrött sidenband. De ser gamla ut, kuverten är gulnade och bläcket som adressen skrivits med har börjat blekna. Jag lyfter upp dem och lossar försiktigt på sidenbandet, jag räknar igenom en, två, tre, det är nio brev och alla bär mormors namn som mottagare. Min nyfikenhet är väckt, är det gamla kärleksbrev från morfar eller vad kan det vara? Jag öppnar försiktigt det översta kuvertet och pillar ut brevet som döljer sig där inne. Jag vecklar sakta ut det gulnade pappret som känns tunt och skört mot mina fingrar och börjar spänt läsa, nyfikenheten vet inga gränser, varför har mormor sparat dessa gamla brev?

Hoppeligen kommer ni få läsa fortsättningen som en novell eller en kort roman, men det återstår att se om jag kommer i mål med mitt projekt. Just nu tuggar det på sakta mak i alla fall.