Julen

Hur märkligt det än må vara så blir jag emellanåt att redan nu tänka på kommande julfirande, och det med oerhörd avsmak. Fjolårets julfirande var tufft, det var grymt ansträngande att hålla ihop det och styra upp ett julfirande samtidigt som vi precis fått reda på att Robert hade en hjärntumör. Robert var redan så dålig att han var beroende av rullstolen, så att packa sig iväg med rullstol, mat, julklappar och hela den cirkusen för att fira jul med släkten, det var ett projekt i sig. Nu är jag en rätt bra projektledare, men med all oro, ovisshet och känslor som fanns med så förstår jag inte idag hur jag klarade av det. Jag får nästan svårt att andas när jag tänker på det.

Nu när jag ser på det hela utifrån så känns det som en skruvad film, det känns overkligt och helt knäppt. Det är egentligen mer än vad man ska klara av som människa. Att hålla masken, låtsas vara glad så att Linus skulle få fina julminnen av vad som skulle bli hans sista jul tillsammans med sin pappa. Vi fick beskedet om tumören dagen före julafton, men valde att inte berätta till Linus direkt eftersom vi inte visste så mycket om tumören ännu.

Kommande jul då, ja varför tänker jag på den redan nu? Kanske för att vi nu sitter i en helt annan situation, livet har förändrats. De senaste åren har vi firat julen hemma hos min farmor och farfar, de är i en sån ålder att det är för ansträngande att åka någonstans, därför har vi samlats där istället. Just nu får jag mest olustkänslor när jag tänker på julfirandet, det känns mest jobbigt.

Hur som helst så har jag ingen aning om hur eller var vi ska fira jul i år, kanske vi hoppar över det traditionella och gör något helt annat. Jag är ju inte direkt känd för att göra saker som alla andra, så varför inte. Jag har till största delen gått min egen väg i livet, vilket jag också tänker fortsätta göra.