Splittret

Jag skrev för ganska länge sen ett inlägg som jag döpte till Skärvor av glas, (Finns här om någon vill läsa det) det handlar om att hantera sorgen och att försonas med den. Jag valde tidigt att acceptera vad som drabbat vår familj och jag valde också snabbt att blicka framåt och gå vidare. Glasskärvorna från livsfönstret som Robert och jag hade var väldigt vassa till en början, det fanns mycket splitter. Sjukdomen var en stor sten som krossade vårt fönster och pulveriserade delar av det.

Början av en sorg är som att gå på glaskross, det är vasst, det gör ont och fastnar i fötterna. Vissa glasbitar äter sig in i huden, det blöder och det blir infektion, ibland till och med en varböld om du inte får ut glasbiten. För mig var det viktigt att inte låta glasbitarna skapa varbölder, utan istället göra allt för att få såren att helna.

Jag förstår att vissa behöver låta såren blöda, känna smärtan och låta den ta plats. Mina sår blödde en hel del, men jag lät dem inte bli infekterade. Alla är vi olika och har vårt egna sätt att sörja och bearbeta trauma. Cancer är ett trauma oavsett utgång, både för den drabbade och för de anhöriga. Ett dödsfall är oavsett orsak ett trauma, ibland ett större när det sker oväntat eller plötsligt, ibland mindre när det kanske handlar om någon som redan levt sitt liv och faktiskt är färdig för sitt avslut. Bearbetar man inte sitt trauma så blir det till slut en varböld som inte helnar, man måste ta hand om sina sår för att de ska läka. Ibland måste man pilla bort sårskorpan flera gånger innan såret så småningom läker och blir ett ärr. För ärr blir det, det kommer man inte ifrån hur noga man än försöker sköta sitt sår.

Vissa skärvor är fortfarande väldigt vassa, men jag har lyckats städa upp småbitar och splitter, det sätter sig inte i fötterna längre. De stora skärvorna, innehållet i vårt gemensamma liv kommer jag alltid att bära med mig. Ibland kommer jag åt någon bit som är vass och det blir ett litet sår i min själ. Men de såren läker ganska snabbt igen. De kommer att slipas med åren och det vassa kommer försvinna, precis som havet slipar en glasbit mot sanden på dess botten, de blir mjuka och behagliga att känna på.

Mest ont gör det nog ändå när Linus har jobbigt och saknaden sköljer över honom, det händer inte speciellt ofta, men ibland kommer det över honom som en svallvåg. Linus glasbitar förändras också med tiden, väldigt få av dem är jättevassa. Jag kan ibland förvånas över hur barn hanterar sorg och saknad, hur anpassningsbara de faktiskt är. Både genom allt det jobbiga och nu när vi skapar vårt nya liv.

Nu har skolorna börjat och vi återgår till de rutinerna, Linus har valt att återuppta sina Judo-träningar igen. Det kommer bli jätteroligt för honom att återgå till judon och gemenskapen där tror jag. Det gula bältet är framplockat igen, men ny dräkt behöver införskaffas. Det är nyttigt att röra på kroppen tillsammans med både nya och gamla judokompisar, och den fostrande mentaliteten inom judon är väldigt bra för honom. Träning och motion är även väldigt bra för den mentala hälsan, träningen frigör ”må bra” hormoner i vår kropp, det gör oss gladare och ”stabilare” i humöret.

Under Roberts sjukdomstid försökte jag hela tiden att fortsätta träna, det hjälpte mig att hålla mig någorlunda på rätt i huvudet. Utan träningen hade jag nog haft svårare att hantera allt, träningen var mitt andningshål, där kunde jag fokusera på något annat en stund. Träningen vart förstås anpassad efter min livssituation, ett tag klarade jag till exempel inte av att använda appen där jag normalt får mina träningspass och anvisningar. Då fick jag en handskriven tavla istället med några enkla övningar så jag inte behövde tänka utan bara göra. Ibland var det ilska som behövde ut, då kunde jag plocka på lite extra vikter och pysa ut genom att lyfta tungt. Ibland behövde jag bara sitta på cykeln och trampa, ett två ett två, göra något mekaniskt och metodiskt för att koppla bort allt jobbigt en stund. Man måste hitta ett sätt att koppla bort en stund när man är mitt i det som är jobbigt, det är viktigt, annars blir man helt enkelt galen på riktigt.