Känslan att hamna inlagd på en palliativ avdelning måste vara absurd. Det är en märklig situation som nära anhörig, men det måste vara än värre att bli inlagd. Att veta att jag är här för att jag ska dö, jag kommer aldrig mer att få åka hem igen.
Nu är det inte så för alla som kommer till den palliativa vården, för vissa räcker det att komma in några dagar för justering av mediciner. Men för den som inte längre kan vara hemma så måste vetskapen om att man inte kommer levande därifrån vara väldigt märklig.
I något skede tror jag de flesta försonas med tanken över att dö, men även om man gjort det så betyder det ju inte att man levt färdigt. Är man 85år gammal och har levt ett långt och innehållsrikt liv, ja då kanske man även känner att man levt färdigt. Men som yngre person, medelålder eller nybliven pensionär har man nog sällan levt färdigt.
Även om jag suttit en hel månad brevid min döende man på den palliativa avdelningen, så kan jag inte föreställa mig känslan han hade som var fast i sjuksängen. Att inte ens kunna gå på toaletten eller ens ändra ställning i sängen, att vara fånge i en mycket sjuk kropp. Som anhörig är det svårt att se på, det gör ont, man är förtvivlad för att man inte kan göra något, man bryter ihop av smärta och ångest. Men ändå måste det vara långt mycket värre att vara den som ligger där i sängen.
Den palliativa vården, eller vård i livets slutskede som det också kallas, den är mycket viktig och den kräver en hel del av personalen som vårdar. Det finns oerhört mycket sorg och smärta, det är inte bara patienten som skall vårdas, de anhöriga är minst lika viktiga. På vår palliativa avdelning finns jättemånga i personalen som är helt underbara, men tyvärr också ett par stycken som kanske borde fundera på att göra något annat. Jobbet kräver stor ödmjukhet och en oerhörd förmåga att hantera människor som är i en svår situation.
Jag vet inte om jag skulle klara av jobbet, jag tror inte det, men jag beundrar de som klarar jobbet. Det kräver oerhört mycket att framför allt hantera de anhöriga som säkerligen oftast har känslorna på utsidan.
I min ungdom när jag stod i vägskälet för att välja gymnasieutbildning så var det nära att jag valde vårdyrket. Mitt intresse finns inom förstavården, alltså ambulanssjukvårdare. Men på den tiden fanns inte tjänster som innebar att jobba enbart inom ambulansen på Åland, man behövde även vara brandman. Min fysik har vissa begränsningar och det gjorde att jag valde bort vårdyrket.
Förstås är det inte för sent att utbilda sig, men även om jag är betydligt starkare i kroppen idag, så är jag fortfarande en kortis. Att lyfta och flytta en medvetslös person kräver en hel del, och jag tror i längden att det inte skulle funka för mig. Så det blir nog tyvärr inte någon karriär inom förstavården för min del.
Min upplevelse från palliativa avdelningen ur ett anhörigperspektiv är överlag ganska bra, men visst fanns situationer som kunde hanterats bättre. Som jag skrev redan så finns det några som kanske borde överväga att byta jobb, men det tror jag aldrig man kommer helt ifrån. Någon annan kanske har en helt annan upplevelse av de personerna som jag tycker inte platsar i yrket.
Hur som helst så är det på palliativa man hamnar när man väntar på döden, i alla fall när man inte längre kan vara hemma och vänta. Jag är glad att hjälpen finns för den som behöver, att man kan få lindrig för smärta och ångest när man befinner sig i livets slutskede. Jag är också glad över att det finns personer som orkar jobba inom yrket, som orkar hantera döden och framför allt vägen dit som sällan är en dans på rosor för någon som hamnar med på den resan. Men jag hoppas ändå att jag själv slipper dö på en palliativ avdelning på ett sjukhus.
Änkebetraktelser 