Nu är jag förbannat trött på denna covid infektion! Den är som en bergochdalbana, ena stunden tänker man, nämen nu, nu är jag på gång igen, för att två timmar senare ligga däckad i sängen igen. Att hämta posten eller rasta hundar är förenat med svettningar och resulterar i ett akut behov av tantvila. Jag har tröttnat på att tantvila, jag har tröttnat på att hosta, för jo minsann, hostan kom den också! Jag har tröttnat på alla tänkbara symptom som den här sjukdomen lyckas uppbringa. Jag misstänker att jag får dras med en del symptom även kommande veckor, men om ett par dagar ska jag nog fixa att jobba igen.
För att byta ämne..
Igår var det 6 månader sedan Robert lämnade oss, ett halvår. Det känns både som att det gått jättefort, men det känns också som halvåret är en hel evighet, ett halvt liv på något vis. Jag tror det känns så för att det är så himla mycket som förändrats i livet. Just nu funderar jag väldigt mycket på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har redan förändrat en hel del, men det finns mycket kvar som väntar, som inte kan ske exakt just nu.
På vissa plan vet jag inte riktigt vad jag vill, medan jag på andra plan är bombsäker. En sak är i alla fall säker, vill man ha förändring så måste man göra något. Vill man uppfylla drömmar så måste man jobba för det. Det är himla lätt att bli bekväm i det man har, tycka att det är tillräckligt. Men att det är tillräckligt behöver ju inte betyda att man för den skull behöver nöja sig med det man har. Nu pratar jag inte om materiella ting, jag pratar om att må bra, att trivas med livet, med vännerna, med jobbet, med familjen. Man behöver inte vantrivas på sitt gamla jobb för att byta till ett nytt. Man behöver inte nöja sig med det man har bara för att det känns helt okej, för det kan faktiskt vara bättre, det kan vara amazing!
Mycket har förändrats i livet, vi har en helt ny familjekonstellation som tar tid att forma. Det glädjer mig att Linus och jag är så lyckligt lottade att vi nu har en ännu större familj än innan, trots att Robert saknas. Jag har under ett par månader haft mycket ”flashbacks” (jag vet inte vad jag annars ska kalla dem) från sjukdomstiden. Minnesbilder av olika situationer som uppstod under tiden Robert låg på palliativ vårdavdelning. Ibland är de ganska jobbiga minnen, alla är jobbiga, men vissa mer än andra. Jag tror det är en fas i min process, en fas jag måste igenom. Det är inte den svårt sjuka Robert jag vill minnas, det är den friska, glada och spralliga Robert jag vill minnas. Men jag är inte där än, jag är uppenbart inte färdig med bearbetandet av sjukdomstiden som berövade oss så mycket.
Jag har medvetet gett mig själv en paus från det jobbiga, även om jag haft en del minnen som letat sig igenom så har jag släppt dem ganska hastigt och fokuserat på annat. Jag kommer behöva ”gå igenom”, läsa mina texter och skrapa bort en och annan sårskorpa ännu. Jag har vissa delar i det hela som kräver det, saker jag tagit mig runt istället för igenom.
Alla bearbetar trauma på olika sätt, jag analyserar, jag skriver och jag läser. När jag kommit igenom alla steg så kan jag i regel släppa saker och lämna dem därhän. I mina analyser kan jag ha väldigt djupa dialoger/diskussioner med mig själv, eller kanske man ska kalla det monolog, det krävs väl två för att vara en dialog. Ibland kan jag behöva bolla något med en annan person för att få rätsida på det, men oftast räcker det att jag skriver. I text får saker och ting mening, det faller liksom på plats och sen är det klart.
Och på tal om att skriva så har jag precis anmält mig till en distanskurs i skrivande, jag gillar verkligen att skriva, jag vill verkligen försöka utveckla mitt skrivande. Idag när jag snubblade över en distanskurs online som föll mig i smaken så anmälde jag mig till den första delen av kursen. Det ska bli spännande, och jag ska verkligen försöka ta mig ordentligt med tid till detta.
Änkebetraktelser 