Efter en helt fantastisk långhelg i vår vackra huvudstad Helsingfors så måste ju såklart det mesta gå åt pipsvängen. Vi kom hem tidigt måndag morgon, sov en stund för att sen börja dagen. Var ute på gården och mitt i allt kommer Ronja springande, lägger sig vid mina fötter och gnyr. Jag tittade ner och ser direkt ormbettet hon fått rakt över nosen. Det var bara att kasta sig i bilen och iväg till veterinären där hon blev inlagd över dagen, fick dropp, morfin och till sist ormserum för att få stopp på svullnaden. Var en mycket ynklig liten Ronja jag hämtade framåt femsnåret på eftermiddagen.
I samma veva börjar huvudvärk och en sträv hals att uppenbara sig hos mig. Så hade vi covid som ett brev på posten då också. Tisdagen var överjävlig med den värsta huvudvärken på mycket länge. Idag mår jag något bättre, men är trött, har kroppsvärk och är lite sträv i halsen.
Det är tur att det finns underbara själar som ställer upp och ordnar när man själv inte kan, meningen är att vi ska ta farväl av Stina ikväll. Jag kan inte ha henne kvar och jag har förgäves försökt hitta ett nytt hem till henne. Till sist får man bara inse att hon får det bättre på de evigt gröna ängarna. Men med covid kan jag inte åka själv med henne, men eftersom jag är omgiven av fantastiska människor så ordnar det sig ändå. Tack för att ni finns!
Det går kanske inte som på strömsö, men allt löser sig till sist i alla fall bara man vågar sträcka ut en hand och be om hjälp när det skiter sig.
Nedan några bilder på stackars Ronja, jättesvullen och ynklig. Tur som är har svullnaden lagt sig nu och hon är pigg o glad igen. Återstår att göra en koll av njurar, lever och hjärta om två veckor så vi säkerställer att ormgiftet inte ställt till med något värre för henne.
Änkebetraktelser 