Dessa djur man lever med, de skänker oerhört mycket glädje men i något skede kommer man alltid till ett adjö. Svårast men ändå enklast på något vis är farväl på grund av ålderdom, att skicka dem över regnbågsbron efter ett långt och lyckligt liv. Det smärtar, men då vet man i alla fall att de har det bra. När det kommer till att sälja så är det en helt annan femma. Jag försöker så långt det är möjligt att de djur jag skaffar ska få stanna hos mig till den dagen det är dags att vandra över regnbågsbron. Men ibland vill livet annat och man blir tvungen att sälja. Jag är oerhört glad att jag hittade ett gott hem till Ludde, däremot verkar saken betydligt knepigare gällande hans storasyster. Jag har haft Stina ute på annons ett tag, har en som vill köpa men det finns alltid hinder längs vägen. Jag ropar inte hej förrän hon verkligen flyttat, för innan köpet är genomfört så kan vad som helst hända. Många gånger kikar köparna på flera hästar och när man tror att man nästan är i mål så meddelar de att de hittat en annan. Det är lite som dejtinglivet hos en 15-åring, ena stunden het som glödande kol för att i nästa stund ge kalla handen.
Jag vill verkligen ge Stina en chans till ett bra liv, hon är trots allt en frisk o pigg 4-åring med livet framför sig. Dock är det inte helt lätt att hitta ett gott hem till en oprövad individ som Stina. Och jag förstår, jag skulle inte heller lägga henne så högt på listan om jag sökte en travhäst. Jag har funderat på olika alternativ, kommit fram till att det är inget alternativ att ha henne kvar. Jag är dock så krass att jag hellre låter henne vandra över regnbågsbron, om jag inte hittar ett bra hem åt henne.
Det är tuffa beslut, men jag är inte rädd för att ta dem så länge jag känner att det är genomtänkt. Men just nu får jag försöka ha lite is i magen och se om jag lyckas få henne såld.
Änkebetraktelser 