– Egenvärde – Det här är ett svårt ämne tycker i alla fall jag. Tillåter du dig själv att få känna dig värdefull? Unnar du dig känslan av stolthet när du gjort något bra, eller försöker du som jag att vifta bort och förringa din egen prestation? Kan du ta emot beröm och faktiskt tro på att någon tycker du är bra? Kan du unna dig själv det du behöver för stunden för att må bra? Kan du säga ifrån till någon annan för att det är det bästa för DIG? Kan du se ditt eget värde?
Jag har större delen av mitt liv satt mina egna behov sist, ansett att jag klarar mig, bara alla andra får det de behöver. Gör jag det av omtanke om andra eller av att jag innerst inne inte tycker jag är värd att sätta mina egna behov framom andras? Jag vet inte, men det är så himla enkelt att försumma sig själv, att ignorera sina egna behov, att inte tillåta sig själv att ha behov. Vi har alla ”fula” sidor, ovanor, dåliga egenskaper som är en del av ens person. Det är en styrka att veta om sina dåliga sidor, för då har man möjlighet att påverka dem. Men det kan också vara en svaghet när man en vacker dag tror att man mest bara är en besvärlig människa, för att man endast ser sina dåliga egenskaper. Jag har jätte svårt att ge mig själv cred för mina goda sidor, för mina styrkor och det jag är bra på. När någon ger mig beröm för något, så har jag svårt att ta det till mig, för jag är galet självkritisk och det är jättesvårt att acceptera att någon annan tycker det är bra när jag själv inte gör det. Om jag vet att jag kunde gjort saken ännu bättre, eller jag vet att den där grejen blev inte helt perfekt, då kan jag inte unna mig själv att tycka det är riktigt bra. Kravnivån jag har på mig själv och mina prestationer är långt mycket större än vad jag någonsin skulle förvänta mig av någon annan.
Jag läste nyss en text som reder ut skillnaden mellan en Arbetsnarkoman och en Högpresterande person. Den var nyttig att läsa, inte rolig, men nyttig. Jag är till viss del en arbetsnarkoman, jag har varit betydligt värre tidigare gällande det, men försöker förändra mitt beteende. Här finns den texten om någon vill läsa.
Det här att inte kunna vara nöjd med mina prestationer har inte med självförtroende eller självkänsla att göra, det har i mitt fall med perfektionism att göra. Jag är trygg i mig själv, jag vågar ha åsikter och stå för dem, jag vet om många av mina styrkor och jag vet om många av mina svagheter. Men det är lättare att definiera svagheterna och peka ut dem, än att göra samma sak med styrkorna. Det är lättare att se ner på svagheter och fel, än att se upp till styrkorna man bär på. Det är klart att jag vill stärka och förbättra mina svagheter, men kanske det är fel väg att gå. Kanske man istället ska odla sina styrkor och inte låta svagheterna ta plats. Ge 100% på det man kan göra bra och strunta i det andra, men andra ord vara en högpresterande person istället för en arbetsnarkoman!
Den felande perfektionisten, personen som alltid strävar efter ett perfekt resultat men som hela tiden störs av verkligheten, där det alltid finns någon detalj som inte är 100%.
Så, vad kan man göra för att få en annan syn på sig själv och sina prestationer? Ärligt så vet jag inte, jag har inget bra svar på det. I min värld är det enda som gäller att göra saker 100% för att det ska vara bra. Och sist och slutligen, även när saker är 100% så finns det ändå ofta något fult i mig som gärna förringar prestationen istället för att känna riktig stolthet och glädje över den.
Jag bär på en svårighet att vara nöjd över det jag åstadkommit, att vara stolt över min egen prestation. Det är min största svaghet som jag behöver se till att den inte tar plats i mitt liv.
Änkebetraktelser 