På lördag är det fest…

På lördag ska vi ha den planerade minnesfesten för Robert, förberedelserna pågår för fullt. Jag har hela veckan varit lite ur gängorna emellanåt, jag har försökt skriva men det har liksom inte varit redo att komma ut riktigt. Emellanåt kommer något över mig och jag får en tung känsla. Bitvis har känslor och händelser från sjukdomstiden bubblat upp, jobbiga minnen som trängt igenom. För den perioden var det absolut värsta jag gått igenom i mitt liv i alla fall.
Att se någon du älskar gå igenom ett snabbt och mycket elakt sjukdomsförlopp som bara kan sluta på ett sätt, det är otroligt jobbigt. Jag tog mig igenom den tiden med hjälp av lite olika strategier och där emellan var det bara att bryta ihop och sen samla sig och fortsätta.

En strategi jag använde mig av mycket var att fokusera på tacksamhet, vad har jag i mitt liv idag som jag kan vara tacksam över. Just idag, den här dagen. Oftast är det små saker, men de är nog så viktiga. Många saker tar man förgivet istället för att faktiskt ägna dem en tanke och känna sig tacksam för dem. Tacksamhet ger ett positivt mindset som gör att man orkar lite till, även när motvinden är stark och regnet piskar dig i ansiktet.

När det kommer till minnesfesten så finns det en sak jag fasar för, jag avskyr att bli ömkad, jag avskyr när folk tycker synd om mig. För det ÄR INTE synd om mig, jag behöver inte medlidande. Vi saknar alla Robert, det som drabbade honom var hemskt och det var synd om honom som var sjuk och inte fick fortsätta leva längre. Jag är lyckligt lottad, jag lever, jag är frisk, jag har ett jobb, jag har ett hem, jag har en son, jag har vänner, jag har mina djur, jag har mat i mitt kylskåp, jag kan fortsätta leva mitt liv och göra det mesta utav det.

Jag får ganska ofta frågan -Men hur klarar ni er nu?
Den är säkerligen i all välmening, men den är rätt tröttsam att få. Den allmänna uppfattningen verkar vara att man inte ska ”klara sig” genom något sånt här. Man ska tydligen inte få må bra, ha god ekonomi och klara alla praktiska saker i livet när man blir ensam. För mig indikerar frågan i alla fall en sån uppfattning, även om den som ställer frågan kanske ser annorlunda på saken, vad vet jag? Jag vet inte riktigt heller vad personen som ställer frågan har för syfte med själva frågan? Vad vill man veta?

Ett gott råd till alla där ute, fråga istället sådant som du skulle frågat vem som helst av dina vänner eller bekanta, beroende på relationen du har till den du möter. För jag har nog aldrig tidigare i mitt liv fått frågan om hur jag klarar mig.
När man gått igenom svåra saker, förlorat någon nära, då vill man ha normalitet i vardagen, man vill inget hellre än att saker ska få vara ”som vanligt”. Allt blir inte ”som vanligt”, vissa saker förändras helt, men de saker som kan fortsätta vara som tidigare så vill man gärna att är ” som vanligt”.

Gällande minnesfesten på lördag så hoppas jag innerligt att det blir en glädjens fest som det är tänkt, en fest där vi kan minnas Robert som den pillimariska skojfriska retstickan han oftast var. Speciellt för Linus skull så önskar jag att det inte blir ett gråtkalas, jag vill att Linus ska kunna minnas tillbaka på den här stunden med glädje. En glädje över en välbesökt minnesfest för hans pappa som var en person som var omtyckt av många. Jag vill att vi ska kunna skratta och vara glada, för jag vet att det är Roberts önskan att vi minns honom med glädje!

En reaktion till “På lördag är det fest…

Lämna ett svar till Miina Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s