Med stor sorg i hjärtat, men ändå en viss glädje för att han faktiskt får en chans i livet, så vinkade jag ikväll av Lilla Ludde. Han är en av de stenar jag inte kan ta med mig i mitt nya torn, för jag kan inte ge honom det han behöver. Men det är inte lätt att skicka iväg den där älskade lilla krabaten som jag skött om varje dag sen han föddes.
Jag är glad att jag har hittat en lösning som ger honom en chans att få bli travhäst. För jag har inte möjlighet att ge honom den chansen själv. Jag har varken vilja eller tid att utbilda och träna honom för uppgiften, därför är det bättre för honom att få komma till någon som har kunskap, god hästhållning och vill ge honom den tiden han behöver.
Känslorna är förstås väldigt blandade, hjärtat brister samtidigt som förnuftet säger att det är bäst så här. Älskade häst, gör mig stolt i framtiden!
Änkebetraktelser 