Till en början när sorgen rev hårt i en så kändes det som att jag absolut inte ville gå vidare till en ny tvåsamhet. Det var jag och Linus och så skulle det förbli, för fy tusan så jobbigt och komplicerat att lära känna en ny människa att bli tvåsam med. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att lära känna nya människor, det har jag alltid tyckt. Jag har många ytligt bekanta, människor som kanske tror att de känner mig, men egentligen är det inte speciellt många som faktiskt gör det. Jag är en mästare på att bygga murar runt mig, och det är ytterst få som klarar att ta sig innanför min fasad. Eftersom jag alltid jobbat inom handel/service så är jag ett bekant ansikte för väldigt många, men det är ytterst få som på riktigt känner mig. Dessutom är man en annan i sin yrkesroll än vad man är privat.
Jag är 36år gammal, jag har fortfarande större delen av livet framför mig och det är klart att jag vill dela det med någon igen i något skede. Innan jag vet ordet av det så sitter jag här för mig själv annars när Linus prövar sina vingar och flyger ut ur boet. Jag kan inte förneka mig själv kärlek, men det måste vara rätt och det måste finnas förståelse för mitt förflutna.
Hur som helst, livet går vidare dag för dag, vecka för vecka och månad för månad. Livet är för kort för att förneka sig saker man mår bra av, och det är för kort för att säga att det kan jag göra sen. Sen kommer inte alltid för alla, det finns kanske inte tid kvar i livet när det är dags för ”sen”.
Jag har en vän från tiden när jag studerade till sadelmakare som kämpar med cancer just nu, han skriver under alla sina inlägg med något som vi alla borde ta fasta på.
Until further notice, celebrate everything!
Änkebetraktelser 