Döden, en del av livet.

Livet kan som sagt ta minst oväntade vändningar, nu har kanske jag hamnat ut för en ganska extrem händelse i mitt liv, lite tidigare än vad man ska behöva göra. Men man kan inte styra över allt som händer, man kan inte styra över kärleken, man kan inte styra över döden, man får helt enkelt bara följa med på resan.
Men vad kan vi göra då för att resan ska bli lite mer angenäm? För även om resan inte alltid bjuder på det man önskar, så kan vi fortfarande bestämma hur vi väljer att bemöta det som händer i livet.

Som så många gånger förut så tjatar jag igen om det här med inställning till livet och de saker som händer i livet. Jag är inte vän med döden, men jag accepterar den som en del av livet. Jag tolererar att den finns, för jag kan inte göra mig av med den. Alla jag älskar kommer jag förr eller senare att förlora, antingen genom att de dör eller genom att jag själv dör. Det är liksom det enda som är hundra procent säkert, vi kommer alla att dö i något skede.

Så det vi måste göra är att lära oss att hantera döden som en del av livet, för vi kan inte undvika den. Det är inte lätt, och det kommer aldrig att bli angenämt, däremot kan döden ibland vara en befrielse. När svår och obotlig sjukdom är inblandat, då kan döden vara en befrielse, både för den som avlider och de anhöriga som står bredvid. När man levt ett helt liv och känner sig färdig, då kan döden också vara en befrielse. Vi får inte bara se döden som hemsk och fasansfull, den kan ibland vara fin och önskad.

Jag är som sagt inte vän med döden, men jag har kommit till insikt att jag måste acceptera den som en del av livet. Jag tror att det underlättar sorgeprocessen som blir när man förlorar någon. Det finns ett stort stigma kring döden, det är tabu att prata om döden trots att ingen av oss kan undvika den. Det är lite som med sex, alla eller åtminstone de flesta har det i någon form, men ingen pratar öppet om det. Det är tabu med sex, det är tabu med döden och ändå är de båda en självklar del av livet.
Vi behöver i alla fall lära oss att prata om döden (och sex) med de som står oss närmast, det får inte vara ett förbjudet ämne. I en nära relation är det allra viktigaste att man pratar med varandra och inte om varandra med någon annan. Man behöver prata om allt, inte bara vardagslivet utan även de lite större mer komplexa och jobbiga sakerna. Om jag och Robert inte hade pratat om döden och vad vi ville när döden var ett faktum, då hade jag stått där och fått ta alla beslut själv. Nu visste jag på ett ungefär vad Robert tyckte om saken, därför kunde jag vara trygg i mina beslut.

Så kom ihåg att prata med varandra, inte om varandra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s