Bygga torn

När har man sörjt klart och när får man gå vidare? Komplexa frågor som egentligen inte har något specifikt svar. För att reda ut det till någon form av svar så måste man först reda ut vad sorg betyder för en själv.
För mig är sorg en akut, dramatisk och panikfylld känsla när någon du älskar väldigt mycket tas ifrån dig. Det är så jag definierar sorg, när den akuta fasen är över, när jag försonats med det som hänt så är det inte längre sorg för mig. Jag forsätter förstås att bära på en stor saknad och ibland en viss uppgivenhet. Men eftersom jag är en person som alltid strävar framåt så börjar jag ganska snabbt att bygga upp saker på nytt. Mitt torn har rasat, jag har byggstenar som jag inte längre kan använda för att de förstörts i raset, men jag börjar ganska snabbt att bygga med de stenar som fortfarande är hela.
För tre månader sedan stod jag ovetande om att jag några få dagar senare skulle få veta att Robert hade en hjärntumör. Dessa tre månader känns nu som en evighet sedan. Sjukdomsperioden var som ett formel 1 race utan depåstopp, när racet väl startade så fick vi köra med det vi hade tills det tog slut. Vårt race varade i 40 dagar, det var tiden vi fick på vår sjukdomsresa. En enda lång bergochdalbana av känslor, där var sorgen redan med, där under racet var den som svårast och som mest närvarande.

Perioden direkt efter att Robert avlidit var förstås en stor omställning, vi skulle inte längre åka till sjukhuset för att vara med honom. Vi vaknade till en ny verklighet den morgonen och nu var de trasiga byggstenarna till vårt liv pulveriserade, nu var det definitivt att de inte längre gick att använda.
Till en början ligger man bara där i dammet, tills man lite orkar börja röra på sig igen. Jag är oerhört glad för mina få, men väldigt nära vänner som hjälpt mig upp ur dammet, som hjälpt mig att samla ihop mina stenar för att börja bygga mitt liv på nytt. Man tar en dag i taget, i början nästan en timme i taget, man analyserar sina stenar och börjar sakta putsa bort dammet från dem. Vissa dagar får man några stenar att passa ihop, andra dagar så får man plocka ner och putsa lite till på någon sten. Men rätt vad det är så börjar man se att stenarna faktiskt blir till ett torn, ett annorlunda torn, ett nytt torn.

Jag har ännu ganska många stenar kvar att putsa på, jag har nya stenar som ska passa in, och jag har stenar som jag måste göra mig av med. För det finns även hela gamla stenar som inte passar in i det nya tornet. Det kan vara svårt att göra sig av med gamla stenar ibland, men när de inte längre passar så gör de tornet instabilt. Stenar som inte passar gör att tornet kan rasa på nytt, därför är det viktigt att man plockar bort de stenar som inte längre passar ditt torn.

Det känns som jag lagt grunden i mitt nya torn, jag bygger det metodiskt för jag vill att det ska bli stadigt. Jag försöker just nu identifiera de byggstenarna som är tornets svaghet, vilka stenar jag måste plocka bort. Allt ger sig med tiden, allt kommer bli bra för mitt nya torn kommer att bli starkare än någonsin.

Jag kom aldrig till något svar på den inledande frågan här, jag tror ni ändå förstår att sorg är komplext, att sorg är olika för alla människor. Jag tar mig framåt ganska snabbt, så som jag alltid gjort. Säkerligen finns det människor som tycker det är fel att gå snabbt fram, medans det för mig inte finns någon anledning att låta bli.