Mitt hittills längsta förhållande

Bubblan, min ena hund, en gammal trogen vän och vapendragare som stått vid min sida i 17år. Det är helt otroligt att hon fått vara med mig så länge. Hon ”vet allt” om mig, hon har upplevt allt tillsammans med mig och hon har alltid funnits där. Vi har hängt ihop sen jag var lite drygt 19år, hon har följt mig troget genom livets alla utmaningar. Hon har alltid anpassat sig oavsett om vi bott i ett hus eller en lägenhet, här hemma på ön eller i Sverige. Hon har åkt så mycket färja så hon följde mig okopplad i hälarna från bilen och till hundhörnan i caféet ombord. Där kröp hon in i sin lilla tygbur för att slippa alla klåfingriga medpassagerare som tyckte hon var söt.

Det är en dam med mycket envishet, egenheter och enorm integritet. Hon berättar minsann vad hon tycker, men utan elakhet och utan att vara onödig mot varken hund eller människa. Hon älskade långa ridturer och körturer med hästarna, i sin ungdom så hängde hon med på dubbla pass i skogen nästan varje dag. Hon var musklad som en broiler och hade kondition som en maratonlöpare. Med åldern har hon nu blivit av med hörseln, synen är nedsatt, kroppen börjar tycka det är lite kämpigt och musklerna är sen länge ett minne blott. Ansiktet blir vitare för varje dag som går och kroppens tyngd lite svårare att bära.

Men varje morgon och varje kväll stiger förväntan inför kommande måltid. Hon vaktar mig noga när det är dags för mat och hon galopperar till sin skål när det serveras. Hon kommer på kvällen och vill ligga i soffan, inte i famnen men på sin egen plats brevid. Som sagt hon har stor integritet och man får inte vara upp i henne. Hon kräver sitt personliga rum även nu på äldre dagar, pondusen som en gång fanns är borta men hon uttrycker ändå sin önskan och den blir högt respekterad.

Vi lever i en märklig symbios, inte för nära, inte för långt ifrån utan precis lagom. Eftersom vi känner varandra så bra så är det inget problem att hon är döv. Vi kommunicerar med kroppsspråk, om än att hon ifrågasätter mig lite mer i mina beslut nu för tiden, men säger jag, så gör hon. Det är väl med ålderns rätt som hon bestämmer ganska mycket själv vad hon vill och inte vill. Det unnar jag henne i den här åldern, det enda jag tvingar henne till är att gå ut och kissa. Hon tycker inte alltid att det är nödvändigt om vädret inte faller i smaken.

Men åldern börjar ta ut sin rätt, jag vet att vår tid tillsammans snart är slut. Det smärtar mig såklart, men jag unnar en gammal vän hennes sista vila när kroppen inte längre vill och orkar. Hon har gett mig så otroligt mycket kärlek och ganska många ”gråa hår” genom livet, men hon är den absolut mest intelligenta hund jag någonsin träffat. Det finns så många roliga minnen så de går inte ens att räkna.

Tack ”Bubbi” för allt du gett mig, snart är vår resa tillsammans över men du kommer för alltid att finnas i mitt hjärtas innersta rum, du kommer alltid att vara min nummer ett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s