”Fixaren”

Att förlora sin livspartner är en stor omställning, en stor förändring i livet. Linus och jag börjar sakta hitta vår nya vardagsrutin tillsammans med våra fyrbenta här hemma. Så klart har mycket förändrats, jag har ändrat mina arbetstider för att få pusslet att passa lite lättare. På sikt skall antalet hästar minska lite och förstås så sjunger gammelvovven på sista refrängen. Det som är den stora utmaningen för mig är att inse när jag behöver låna en pusselbit, alltså när jag behöver hjälp. Jag är van att fixa det mesta själv, jag blir lätt frustrerad när jag måste blanda in andra människor i det jag behöver få gjort. Det brukar sluta med att jag hellre gör det själv, för om jag gör det själv så vet jag att det blir gjort, och jag vet att det blir som jag vill ha det.

Jag är någon man brukar kalla för ”fixaren” när man pratar om ledarskap. Fixaren gör hellre saker själv än att delegera dem, om fixaren delegerar, då serverar hon en färdig lösning som bara behöver utföras. Fixaren har lite dålig tilltro till andra människors förmåga att lösa hennes problem. Fixaren har också ett mycket stort kontrollbehov.
Jag kan ibland delegera, alltså be om hjälp, men då handlar det i regel om något jag inte kan lösa själv för att jag inte besitter rätt kunskaper. Annars lever jag hårt förankrad i uttrycket att själv är bäste dräng.

Här behöver jag förändra min inställning och våga börja be om hjälp. Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag har en mycket nära vän som tjatar på mig och försöker lära mig att man kan be om hjälp, att man får be om hjälp och att det finns hjälp att få. Framgången är lite oviss dock, jag kan vara väldigt envis när jag sätter den sidan till.

Kanske jag lär mig, kanske jag en vacker dag blir överbevisad så att jag inser att ensam inte är starkast. Det enda jag känner till är att vara just fixaren, så det är inte lätt att ge sig ut på obruten mark och ”leva farligt”, för i fixarens värld är det farligt att släppa kontrollen till någon annan.