Känslan av en känsla

Många saker i livet handlar om känslor och då upplevelsen av olika känslor, inte bara emotionella känslor utan även fysiska känslor och hur de sammankopplas. För vi är alla olika och vi upplever alla typer av känslor på olika sätt, med olika intensitet. Ibland överraskas vi av hur starkt något kan kännas, och ibland över att det nästan inte känns alls. För visst kan det bli ganska konstigt ibland, man kan ju liksom inte styra över känslorna.

En vän till mig skrev ett blogginlägg om lidande och hennes egna utmaningar kring just den känslan. Jag har funderat en hel del kring känslor i allmänhet och lidande i synnerhet sen jag läste inlägget, både de glada, kärleksfulla och de sorgsna och lidande känslorna. Alla dessa har sina svårigheter och sitt eget djup. Ibland kan det vara svårt att tillåta sig själv att ha vissa känslor, de finns där men man klarar inte av att släppa fram dem.

Sen finns vissa känslor som tar sig fram med våld, man kan inte stoppa dem. På något vis tror jag till viss del att det är kopplat till egenvärde, man kanske inte alltid anser sig ha rätt till alla känslor.

Om man under många år levt med kronisk smärta så lär man sig ofta att hantera smärtorna. Utgångsläget för en person med dagliga smärtor är inte noll, alltså ingen smärta, utan det är så som smärtorna är en bra dag för de är aldrig noll. Smärta innebär ett lidande, det påverkar vardagen och orken, men eftersom utgångsläget inte är noll så får även lidandet en annan utgångspunkt. Sen kan vi lägga till att smärta är ett normaltillstånd för en person med kroniska smärtor, och ingen upplever sig lidande i normaltillståndet.
Däremot de dagarna när smärtan tar över och orsakar en stor energiförlust eller andra extra besvär, då kan man känna sig lidande. Smärtorna har fått större konsekvenser som gör att man kan känna lidande, vi har alltså lämnat normaltillståndet.
Det här innebär att om vi överför exemplet på en person som inte lever med kroniska smärtor så är utgångsläget ett helt annat. Den personen kan uppleva stort lidande redan av lite huvudvärk för att det påverkar normaltillståndet i en sån utsträckning att det blir besvärligt och då upplever man lidande.

Lidandet kommer när vi lämnar normaltillståndet och vi omkullkastas i vår vardag. Sorg är en mycket kraftig känsla som absolut inte hör till normaltillståndet, därför lider vi när vi hamnar i akut sorg. Men samma där, sorg förändras och hittar en form av normaltillstånd och då upphör lidandet.

Om vi hoppar över till gladare känslor, kärlek till exempel, himlastormande kärlek och förälskelse hamnar också oftast först i registret utanför normaltillståndet. Man överväldigas av känslorna och man kanske inte alltid vet hur man ska förhålla sig till känslorna. Men himlastormande förälskelse den förändras också, i bästa fall mognar den till ett normaltillstånd av livslång kärlek, i värsta fall till ett brustet hjärta som platsar i kategorin lidande.

Behöver vi ha dessa extremkänslor, behöver vi befinna oss utanför normaltillståndet? Det beror nog mycket på hur man är som person, men jag vill påstå att vi alla hamnar utanför normaltillståndet emellanåt, och vi behöver nog alla uppleva det ibland. Det svåra är att våga släppa efter för känslorna som finns utanför normaltillståndet.

Vissa personer är mycket känslosamma och är ganska ofta inne på starka känslor, medan andra har lite svårare att hitta dit. Jag har själv alltid hört till den senare kategorin, jag har lite svårt att tillåta mig att släppa efter för känslor. Då är det bra att det ibland finns såna känslor som forcerar muren och bara tränger sig fram ändå, då är känslorna verkligen befogade och de är äkta. För den skull vet man inte alltid hur man ska hantera känslorna, men man tvingas i alla fall att uppleva dem.