Ovissheten

Ja, jag måste faktiskt skriva någon rad jag med om det hemska som nu sker i vår närhet. Jag ska ärligt säga att jag inte följt med så jätte mycket nyheter, jag ser sällan på tv nämligen. Men det går så klart inte att helt undgå information om det som sker. Tillika så undviker jag den lite grann, för just nu orkar jag inte ta in eländet. Jag är medveten om vad som sker i stora penseldrag, men jag orkar inte med detaljer.

Jag tänker på alla barn som nu förlorar främst sina pappor till kriget. Alla dessa män som rekryteras till att slåss för sitt land. Alla familjer som splittras för att kanske aldrig mer återförenas. Jag har själv gått igenom en stor förlust, men jag kan knappt föreställa mig den fruktan och oro som familjerna får bära på, för ovisshet är bland det värsta man kan utsättas för. Dessa barn berövas inte bara sin pappa, de berövas på all sin trygghet, sitt hem, hela det liv och den tillvaro de känner till försvinner spårlöst. Kvinnor, mammor som kämpar för att beskydda sina barn, samtidigt som de oroas för vad som händer och många får även sörja sina barns fäder.

Ovissheten, vad kommer att hända? när kommer det att hända? hur gör vi nu? hur länge ska vi leva så här? kommer vi ens att ha mat imorgon? har vi några pengar?
Den här typen av ovisshet kan äta sönder en människa totalt och skapar en enorm stress, en stress som till sist gör att du blir sjuk.

Hela situationen är förjävlig från början till slut, jag hoppas innerligt att det här kommer bli världshistoriens kortaste krig någonsin. Nu kan jag inte historia så noga så kanske det loppet är kört redan, men oavsett så får det gärna ta slut nu.