Skärvor av glas

Jag har senaste tiden ofta fått höra att jag är så stark, och då inte fysiskt stark, utan stark i mitt sätt att ta mig igenom sorgen. Men jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det stark egentligen.

Klarsynt, praktisk, objektiv, konstaterande, hejdlöst ledsen emellanåt för att sedan återgå till att fortsätta med det praktiska. Ungefär så fungerar min sorg, det handlar egentligen inte om styrka utan mer om personlighet och vilka verktyg du har i fickan.

Min inställning till livet är något jag jobbat med under flera år, långt innan den här händelsen drabbade mig. Det är inget som jag haft i mig automatiskt eller som jag helt plötsligt vaknade upp med en morgon. Jag har periodvis haft en ganska dålig inställning till livet och ganska dåliga verktyg att tackla livet med. Men vartefter åren gått så har jag mer och mer insett att det inte fungerar att ha den där dåliga inställningen, de där skygglapparna och offerkoftan som man ibland gömmer sig i, de bara hindrar en.
Jag har succesivt ändrat min inställning på grund av olika händelser i mitt liv, på grund av olika människor jag mött och till sist var jag redo att faktiskt också möta mig själv. Jag var redo att börja jobba aktivt med att forma det mentala, lära mig att bromsa och se saker på ett annat sätt.

Förstås är ju den här personliga utvecklingen till stor fördel för mig nu i den här situationen. Jag har i grunden alltid varit ganska klarsynt och praktiskt lagd, men jag har inte alltid kunnat vara klarsynt när det kommer till mig själv. Speciellt om vi ska prata om att se mina egna behov, där har jag inte bara haft skygglappar, jag har varit totalt 100% blind. Historiskt sett har jag alltid prioriterat mig själv sist, antagligen för att jag ansett att jag inte behöver prioriteras, det är ju bara jag. Jag har fortfarande svårt att prioritera mig själv, speciellt i min nya verklighet som jag försöker få kläm på nu. Men jag försöker att inte glömma bort det, jag försöker att åtminstone ibland ge mig själv det jag behöver.

Så, handlar det om styrka? Nej, det handlar inte om mental styrka, utan det handlar om mentala verktyg och mental inställning. För man måste våga vara svag också, man måste våga släppa efter, ramla handlöst och skrubba sina knän, man måste gråta tills man inte får luft längre. Sen får man plocka upp de bästa bitarna och börja bygga upp igen, men man ska alltid lämna lite kvar på golvet när det rämnat, för man kan inte ta allt med sig igen, då kommer du aldrig vidare.

Jag har försonats med stora delar av min sorg och det som drabbat mig, det betyder inte att sorgen är överspelad, men det innebär att den ändrar karaktär. Jag har kunnat försonas med den på grund av att jag lärt mig att fokusera på det jag har och kan få och inte det jag förlorat eller aldrig kommer att få uppleva.

Skärvorna är vassa direkt när glasrutan spräckts, men tiden slipar och rundar till kanterna, det gör dem mindre vassa. Till slut gör tiden dem lena och vackra, det är då vi kan bära skärvorna med oss som minnen istället för sorg.