Relationsstatus – ingen partner

Ja, ibland så är det den minsta lilla saken som kan göra så sjukt ont i hjärtat. Det är ofta när man stöter på dessa små, små saker som sorgen kommer så där oförberett. Det är då man överrumplas av sorg och saknad.

Jag loggade in på FPAs hemsida för att kolla lite uppgifter eftersom det är många ansökningar i omlopp just nu. Sjukdagpenning för min sjukskrivningsperiod, ensamförsörjartillägg på barnbidrag, efterlevandepensioner i olika utföranden o.s.v. Ansökningsblanketter i plural och kompletteringar där efter…
Under mitt besök på hemsidan så kontrollerade jag mina personuppgifter och stötte på detta.

Den var jag helt oförberedd på, visserligen är det ju rätt och riktigt ur ett juridiskt perspektiv. Jag är inte längre gift, jag har inte längre någon make, jag är änka. Jag är 36år och änka.
Men, å nu tänker jag svära så håll för öronen, eller ögonen kanske, fy helvete vad ont det gjorde att läsa det där! Jag var oförberedd på att få det så svart på vitt, det blev ett slag under bältet.

Jag vet att det här kommer att hända många gånger ännu, det kommer kanske att bli lite lättare för varje gång. Men på något vis har jag lite tappat mitt sammanhang utan tvåsamheten. Jag är inte längre gift, jag är änka. Jag skulle säkert också kunna kalla mig för ”singel” men jag har mycket svårt att identifiera mig med den ”titeln”.

Om man levt i ett förhållande, tätt ihop i många år, då är det inte helt enkelt att förstå att det inte längre är så. Jag har inte valt att bli ensam, singel, änka eller vad man nu än vill kalla det. Jag har ofrivilligt tvingats till det, jag har tvingats ur min tvåsamhet som jag inte var klar med. Jag har inte gjort ett aktivt val att ändra min status till ”ingen partner”. Så även om hjärnan, förnuftet vet vad som hänt och hur det ligger till, så hänger inte alltid känslan med.

Det här är kanske en ytterst personlig sak att skriva om, men jag känner ändå att jag vill dela den med er mina läsare. Som flera av er säkert läst så startade jag bloggen och skriver mina texter i hopp om att kunna hjälpa någon annan i samma situation. Sorg är svårt, det är inte många som vågar beröra och prata om sorg, det är tabu. Därför delar jag den här upplevelsen, för när man är i den här situationen så behöver man få veta att det finns andra som upplever samma sak.

På Facebook är jag fortfarande gift, och jag tänker fortsätta vara det ett tag… Inte för evigt, men ett litet tag till! För allt som står på Facebook är sant, även om FPA säger annat!