Brukar du gunga?

Jag kan utan vidare säga att det värsta har redan drabbat mig, jag kan inte tänka mig något värre än att förlora sin livspartner. Att se den man älskar mest tyna bort av sjukdom i en sån hastighet som man inte ens trodde var möjligt, det är hemskt. Redan innan den händelsen så tror jag mig har varit en person som inte gnäller speciellt mycket, utan är det något jag misstycker om, så försöker jag göra något åt det. Men som ni nog alla förstår, så är en så här pass traumatisk händelse också en ögonöppnare. Den ger ett helt nytt perspektiv på saker och ting, det förändrar dig i grunden och ger dig, till viss del i alla fall, nya värderingar i livet.

Tar du ansvar för allt du gör och allt du säger? Jag blir att fundera över både mig själv och andra människor. Om det är något i ditt liv som inte känns bra, som inte känns rätt, vad gör du då?
Är du likgiltig inför det och bara accepterar att det inte är som du önskar. Gnäller du och beklagar dig att det är så hemskt, så orättvist, så synd om dig för att livet är så här besvärligt?
Eller gör du rent av något åt det? Jag förstår också att vissa saker kan vara svåra att direkt påverka, men du kan alltid påverka dig själv och ditt sätt att bemöta problemet.

Det gör också att jag kan bli väldigt, väldigt frustrerad på människor som gnäller över skitsaker. Jag har blivit mer uppmärksam och medveten över hur mycket det gnälls på saker som man mycket enkelt kan göra något åt. Ofta skulle det räcka med att försöka ändra perspektiv, ändra inställning till det upplevda problemet. Jag skriver upplevda problemet, för många gånger är det inte ett problem egentligen, utan just en fråga om perspektiv. Jag har tidigare skrivit om alter-egon, ibland behöver man ta till sig ett alter-ego som kan se på saker ur ett annat perspektiv, med en annan inställning. Det kan räcka för att sluta se på saken som ett problem och istället börja se en lösning som gör att du slipper uppleva saken som ett problem.

Att gnälla är som att gunga, du har något att göra men du kommer ingenstans.

Okänd

Än en gång så landar jag med mina funderingar i att allt i livet handlar om inställning. Söker du problem eller söker du lösningar? Ibland måste man börja med att reda ut vad problemet egentligen består av, men det är himla lätt att fastna i fokus på problemet istället för att vara lösningsorienterad.

Som exempel, jag har just nu problem med mitt vardagspussel, det saknas en stor pusselbit som heter Robert och den pusselbiten kommer jag aldrig att få tillbaka. Jag är tvungen att bygga om mitt pussel och få det att fungera utan pusselbiten Robert. Jag måste fokusera på de pusselbitarna jag har kvar, jag måste kanske vissa dagar låna en pusselbit av någon annan för att få ihop pusslet just den dagen. Men jag måste vara noga med att släppa fokuset på den stora, stora pusselbiten som fattas, för den ingår inte längre i mitt pussel.
Här är det lätt att hamna i fel tankesätt och fokusera på det jag saknar, istället för att se och använda mig av de resurser jag har. Min stora utmaning är att låna pusselbitar av andra, för jag vill helst klara mig med mina egna bitar. Jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över, även om det bara handlar om en liten stund.

Som exempel på det så tog det mig flera år innan jag kunde låta Robert mocka åt hästarna, jag höll på ”gå i bitar” för att han inte mockade ”på mitt sätt”. Hästarna märkte nog knappast någon skillnad, men jag fick verkligen tvinga mig själv att inte ta grepen och ”fixa till det”. Första åren fick han nog bara mocka när jag verkligen inte kunde göra det. Så till och med bokstavliga ”skitsaker” ska vara under kontroll för att sinnet ska ha ro.

Jag lånar gärna ut mina egna pusselbitar när jag kan, men jag har svårt för att be om att få låna någon annans pusselbitar. Jag försöker öva på det, vissa gånger lyckas jag, andra inte. Huvudsaken är att man fortsätter öva, att man fortsätter vara lösningsorienterad och att man försöker se på sitt problem ur flera perspektiv för att förstå det bättre.

Så, ge fan i att gunga.. det blir jäkligt tråkigt i längden! Och om du nu råkar hamna på gungan så är det helt enkelt bara att hoppa, som man gjorde när man var barn.