Vardagspusslet

Nu när jag börjat jobba igen så håller Linus och jag på att skapa vårt nya vardagspussel. Det där pusslet som alla familjer kämpar med. Vi har tappat en stor pusselbit och nu måste vi få ihop pusslet utan den.

Den stora utmaningen för mig är att se till att Linus får tillräckligt med uppmärksamhet. Linus har nämligen alltid varit lite mer ”pappas pojke” och Robert har tagit hand om en större del av omsorgen för Linus. Jag har lagt mer tid på omsorgen av våra hästar, hundar, jobbet och en hel massa annat. Robert har alltid funnits där för Linus, medan jag kanske inte varit lika närvarande som förälder utan jonglerat en massa annat som finns i vårt liv. Nu kanske det låter som att jag inte umgås med min son, så är det inte, men Robert tillbringade mer tid med Linus än var jag gjorde tidigare.
Jag trivs i ett högt tempo, jag älskar att jobba och jag har behov av att göra det. Men det nya vardagspusslet kräver att jag slår av på takten. Jag måste prioritera på ett nytt sätt, jag måste hitta en ny väg för att få till ett pussel utan stora hål.

Det är så klart vissa saker som tar tid att förändra, en grej är förstås antalet hästar på gården. Till och med jag inser att man inte kan ta hand om fem hästar när man ska styra upp ett helt vardagspussel själv. Men jag kan inte heller ha ett vardagspussel utan hästar, det vet jag inte hur man gör. Jag har haft egna hästar i tjugo år varav de senaste fjorton åren i eget stall, jag vet inte hur man lever ett liv utan hästar morgon, middag och kväll. Hästarna är en livsstil när man har dem hemma på gården, de är en så stor del av vardagen.

Men det tar tid att sköta om hästar och det kostar pengar, så den krassa sanningen är att jag måste minska på antalet. Det lutar åt att det blir två egna plus att vår lilla inneboende extraponny givetvis får bo kvar. Men sånt här tar tid, man säljer inte hästar hur som helst, speciellt inte när man bor på en ö som denna. Det är klart att det blir många funderingar kring vilka hästar ska säljas och vilka ska vara kvar. Det gör ont i hjärtat att sälja, speciellt när det är egenuppfödda hästar som man varit med från samma sekund de landat i halmen när de föddes. Ja, till och med redan innan de landade i halmen, för jag har hjälpt Lotta vid bägge fölningar. Stina var som en liten räka när hon ploppade ut ett par veckor före beräknad tid, jag kämpade med henne i 13 timmar innan jag fick henne att dia själv. Jag var så trött så tårarna kom när hon äntligen fick till det att dia på egen hand.
Ludde, han var stor och långbent när han kom, han hade inte bråttom för han väntade till en hel månad efter beräknad tid innan han behagade göra entré. Han fattade galoppen ganska snabbt och diandet kom igång ganska enkelt. Ludde har fortfarande inte bråttom någonstans, medan Stina alltid har bråttom överallt.

Nu spårade det här inlägget iväg och håller på bli alldeles för långt. Men solklart är att förändringens vindar blåser, jag vet ännu inte vart vinden för mig eller var jag landar sist och slutligen. Men jag vet att tids nog får vi pusslet att passa bara vi hittat alla bitar.

Jag vill gärna ta fram saxen och frisera mina pusselbitar så de passar bättre och snabbare, men det fungerar inte för då blir bilden, resultatet, det färdiga pusslet alldeles knasigt. Men nog vore det skönt om man kunde ta en genväg, eller åtminstone kunde tjuvkika lite i facit.

Vi får prova oss fram, tids nog kommer allt att falla på plats i vår nya vardag.
En dag i taget, en dag i taget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s