Utebliven ”hjärnsubstans”

Ja hörni, det räckte med drygt två månaders frånvaro för att känna sig som ny på jobbet igen. Jag som i regel alltid har koll, vet absolut ingenting för en gångs skull. Åter igen skriker kontrollbehovet i mig, för bövelen människa se till att få lite struktur på det du gör!!

Visst är det normalt när man har varit frånvarande från jobbet, så har man inte riktigt koll på vad som är på gång, vad som precis har hänt och vad som behöver göras. Men skillnaden på mig just nu och den ”normala” Pernilla är att min hjärna inte riktigt återhämtat sig helt ännu, den fungerar inte som den brukar, den saknar en del av sin substans. Normalt är jag tillbaka på banan på några timmar, men det verkar inte hjärnan fixa riktigt ännu.

Under hela den här händelsen har jag utsatts för en mycket omfattande mental stress. Stress på grund av oro, sorg och känslan av att hela livet rämnar. För ja, hela livet rämnade ju när universum bestämde sig för att min man ska dö, och jag ska bli ensam kvar med allt det vi byggt upp, och allt det vi har kvar att bygga vidare på.

Den första tiden slutade min hjärna fungera helt, jag klarade inte av att planera, jag klarade inte av att fokusera, jag hade svårt att komma ihåg saker, ja den blev som förlamad av stressen. Jag hade speciellt svårt med tidsplanering, jag visste inte längre hur länge saker tog att göra. Jag blev stundvis nästan rädd när jag inte fick hjärnan att funka normalt, det var obehagligt.

Sömn är något som är jätte viktigt, inte bara för kroppens återhämtning utan speciellt för hjärnans återhämtning. Och som ni alla vet så påverkar stress och oro även sömnen på ett negativt sätt, som i sin tur gör att hjärnan fungerar ännu sämre. Ni förstår vart det bär iväg, till sist känner man sig som en imbecill dåre med huvudet fullt av kuddstoppning. Ingenting är längre logiskt, den enklaste lilla grej kan bli helt vansinnigt komplicerad att lösa.

På mitt kylskåp finns ett citat, eller jag tror det mer räknas som kylskåpspoesi, det omöjliga tar bara lite längre tid. Begreppet omöjligt fick en lite annan innebörd när hjärnan sade upp kontraktet. Jag brukar se omöjliga saker som en utmaning och oftast löser jag det med tiden. Men när normala enkla saker blir omöjliga, ja då räcker inte ens längre tid för att lösa dem.

Det blev såklart svårt att processa allt som hände runt oss också, informationsflödet mellan sjukvårdspersonalen och mig var ganska dåligt den första tiden. Robert kunde ju inte heller förmedla till mig vad som hände när jag inte var där, eftersom han inte kunde prata ordentligt. Stressen och förvirringen gjorde att jag inte kom mig för att fråga heller, jag levde i någon sorts vaccum.

Framåt senare halvan av januari, alltså en månad in i cirkusen, började jag lite kunna sortera allt som hänt ditintills. Sakta, sakta började händelseförlopp klarna och jag kunde börja forma ord kring känslorna. Det var i det här skedet jag kände att jag måste skriva för att få ut allt, för att kunna sortera och förstå. Det tog ytterligare lite tid, men jag tror det var kvällen den 27 januari som jag öppnade ett worddokument på datorn och satte igång. Jag skrev drygt tre sidor den kvällen, jag fortsatte dagen efter, jag skrev och skrev och skrev. Tio sidor hann jag skriva fram till kvällen den 31 Januari, alltså på fyra dagar. Morgonen efter tar Roberts kamp slut, men inte mitt skrivande det har bara börjat. Just nu i skrivande stund är worddokumentet uppe i tjugofem sidor med text, plus allt jag skrivit här i bloggen. I början skrev jag alla dagar i mitt worddokument, nu skriver jag kanske mest i bloggen och lite mer sällan i worddokumentet, behovet att skriva om det innersta, mest privata har minskat.

Skrivandet har varit, och är väldigt viktigt för mig, för att bearbeta, sortera och återhämta mig. I mitt worddokument skriver jag om allt, vad som helst som ploppar upp, det är lite som min privata dagbok. Medan i bloggen skriver jag om utvalda händelser, tankar och funderingar som jag vill dela med mig av. Som ni säkert förstår så kommer aldrig de riktigt innersta känslorna och tankarna att publiceras här i bloggen. Inte ens mina närmaste, mina bälten och airbags, har fått ta del av det allra djupaste och mest privata.

Nu gled jag iväg lite från det här med hjärnan som saknar sin substans, men hjärnan återhämtar sig sakta men säkert. Jag kan planera, inte lika enkelt som förr, men jag kan planera igen. Däremot känner jag att den är väldigt trött ibland, speciellt efter en dag på jobbet, men av någon anledning kan den tydligen ännu skriva fast dagen lider mot sitt slut. Skrivandet är spontant, det är enkelt, lite som att cykla eller något annat som går av bara farten när man en gång lärt sig. Än finns det några varv taggtråd att reda ut, men det kommer att ta tid, det måste ta tid, det svåra är bara att låta det få ta tid.

2 reaktioner till “Utebliven ”hjärnsubstans”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s