Svårt kokta ägg

Tänk hur otroligt mycket det är man gör på rutin, utan att tänka efter vad man faktiskt håller på med. Jag har på senare tid haft några aha upplevelser kring just det, att göra saker på rutin och så blir det fel. När man blir en person mindre i hushållet så förändras ganska mycket, men det är inte alltid man kommer ihåg i alla situationer att en person saknas.

Ett gyllene exempel på det var här för ett tag sen när jag skulle koka ägg. Jag har alltid kokat en full gryta med ägg, sådär 8-10 stycken. Jag tar fram en kastrull och kartongen med ägg och börjar plocka ner äggen i kastrullen. 1,2,3,4,5,6,7 räknar jag på som vanligt till grytan börjar bli full. Fast vänta nu! Vem ska äta alla de här äggen?

Jag kom i alla fall på mig innan jag satte vatten i kastrullen, så det var bara att vackert plocka tillbaka några ägg i kartongen. För den delen hade det väl inte varit någon katastrof om jag kokat alla äggen, de håller ganska länge i kylen. Men det jag reflekterade över var hur stor vanans makt är. Jag tänkte rutinmässigt koka en massa ägg, för de går alltid åt ändå. Men nu går de inte åt i lika stor mängd längre.

Det är mycket kring matlagningen och handlandet av mat som förändras. Mängderna minskar och vissa saker kan man lämna bort helt från shoppinglistan. Däremot är det inte så lätt att hålla reda på vad man ska lämna bort från shoppinglistan. Jag har handlat mat som ingen ätit, för att sen i efterhand när jag städar gammal mat ur kylen reflektera över att det var bara Robert som ville ha just det. Jag slänger ogärna mat, men jag äter också ogärna mat jag inte gillar.

Ett visst vemod infinner sig så klart, för det är ytterligare ett bevis på att Robert är borta. Bevis på att han fattas i vårt hem och att han inte kommer tillbaka mer. En ny tid, ett nytt liv.

Som med så mycket annat så får jag helt enkelt lära mig att handla och laga mat på ett nytt sätt. Jag har aldrig tidigare varit i den här situationen, jag har aldrig levt med endast en 10 årig pojke som växer och behöver bra mat. Men tur är väl att jag har Linus, annars vore nog kylen tom och matintaget väldigt sparsamt, mat har nämligen aldrig stått så högt på min prioritetslista.