En månad, den första…

Ja, nu har hela februari flutit iväg och en månad har gått sedan Robert lämnade oss. Det känns både som en evighet och som att det var igår.

Hur kan tidsperspektivet kännas så diffust, när det egentligen är väldigt exakt. Tid går att mäta, dagar, timmar, minuter ja till och med sekunder och millisekunder. Det är en exakt vetenskap att mäta tiden. Känslan av tid, det är däremot en helt annan sak. Fem minuter kan kännas som en evighet och en timme kan kännas som en minut, liksom en månad bara kan försvinna i ett nafs.

Sorg, den känslan är inte heller en exakt vetenskap. Det finns ingen plan för sorgen, den gör precis som den vill. Den är oförutsägbar, den följer inget mönster, det finns ingen bruksanvisning. Det kan vara mycket frustrerande när man överrumplas av sorg och saknad i en situation där man inte förstår varför, vad är det just där och då som triggar att sorgen sköljer över en?
Vissa gånger är man helt enkelt inte beredd, man hinner inte värja sig eller förbereda sig när den sköljer över som en flodvåg. Helt försvarslös och maktlös blir man när sorgen överraskar, när man inte får en varning att den är på gång. För sorg går i vågor, den är inte närvarande 100% av tiden, det orkar man helt enkelt inte.

För mig handlar frustrationen kanske om kontrollbehov, jag kan inte styra över sorgen, jag har inte full kontroll över den. Det är läskigt att tappa kontrollen när man har ett stort behov av kontroll, av att styra och vägleda situationer. När det kommer till sorg, då sitter man i baksätet och sorgen sitter bakom ratten och kör som en vettvilling emellanåt och då blir man minsann lite ”åkrädd”. Det är då man behöver både bälte och airbags, i verkliga livet kallas de för vänner. Vänner som förstår när man ringer och inte får ett ord ur sig, vänner som släpper allt och kommer till undsättning när man behöver det.

Frågan är om man i något skede sen kan ta mod till sig och dra i handbromsen, om det ens finns någon handbroms? Eller om man bara får vänta att sorgen till sist tröttnar och bara lättar på gasen. Kanske den ”växer upp” och sen med ålderns rätt tar det lite lugnare, slutar skapa en massa drama och slutar köra som en galning.

Nu kanske det låter lite nattsvart det jag skriver, så är det inte. Sorgen blir en del av vardagen, den finns där och är ibland mer närvarande, ibland mindre och ibland faktiskt nästan inte alls. Man måste tillåta sig att vara glad, man måste ge sig själv tillåtelse att ibland glömma bort sorgen en stund. Det är inte fel mot den man sörjer och saknar, för man älskar inte den personen mindre för att man väljer glädje. Det är smärtan och sorgen man väljer bort under de stunderna, inte kärleken och glädjen som din älskade gett dig.

Välj glädje när du har möjlighet, sorg och smärta får man tillräckligt ändå! (och kom ihåg att det finns ”bälte och airbags” att ta till när det håller på gå åt pipsvängen)