Återgå till vardagen

På måndag är det dags att återgå till jobbet, det ska bli roligt för jag har saknat jobbet och arbetskamraterna. Men på samma gång är det så klart lite läskigt, hela mitt liv har förändrats totalt. Jag har inte jobbat sen 21 december, och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig när jag gick från jobbet för min julledighet. Jag hade ingen aning om att mitt livs värsta händelse stod för dörren, och att jag inte skulle återvända till jobbet förrän två hela månader av det nya året gått. Vem är jag som person nu i min yrkesroll? Jag är inte så säker på att jag är samma Pernilla nu som jag var för tre månader sedan. Eller så är jag samma person i min yrkesroll och att återgå till arbetet är som att cykla, man hoppar på och trampar iväg.

På jobbet är nog inte saknaden av Robert lika påtaglig eftersom han inte var en del av den miljön på samma sätt som exempelvis hemma. Men det är vissa rutiner jag haft under många år som nu påverkas stort av att han inte finns längre. Jag har alltid, varje dag, ringt Robert på morgonen när jag åker till jobbet och på eftermiddagen när jag är på väg hem. Nu kan jag inte ringa Robert, jag kan inte stämma av morgonens status gällande hästar, stall, Linus, hundarna och den kommande dagen. Jag kan inte heller ringa och säga att nu är jag på väg hem, ni kan duka fram middagen så äter vi när jag kommer.

Middagen ja… i alla år har jag varit bortskämd med att middagen i princip alltid står på bordet när jag kommer från jobbet. Robert var ”kökspigan” och jag var ”stalldrängen” i vårt hushåll. Sen är det klart att vi ”vikarierade” varandra vissa dagar, men i det stora hela så var upplägget sådant. Så hur det ska gå nu när drängen ska ta över pigans jobb på heltid, det vete tusan, men jag tror lösningen heter planera och förbereda. Men ibland heter den nog helt enkelt korv.

Som jag har skrivit förut i tidigare inlägg, det är lite som att lära sig leva på nytt. Linus och jag måste hitta nya rutiner och sätt för att få livet att fungera. En klok person sa till mig, Pernilla kom ihåg att en kan inte göra för två.
En kan inte göra för två, det innebär att jag måste sänka kraven på mig själv, en kan inte göra för två. Det innebär också att vissa rutiner kanske måste förändras, vissa saker kanske måste utebli helt. Hur man ska veta vad man ska förändra, vad man kan lämna bort, hur man ska prioritera, det vet jag inte. Det kanske ger sig med tiden, men just nu är det många frågetecken och kontrollbehovet i mig sjunger högt sin klagosång.

Men lösningen kan ibland heta korv, kom i håg det!