Sista gången

Jag skrev nyss om vår första, första gången utan Robert, det första födelsedagsfirandet för Linus utan Pappa. Men under sjukdomstiden var det flera gånger som jag tänkte, det här är sista gången. Sjukdomstiden var kort och intensiv, vilket gjorde att det inte blev så många olika ”sista gången” just där och då. Det blev desto mer att jag tänkte tillbaka på saker vi gjort den sista tiden innan Robert blev för sjuk.

Den sista julen, ja då visste vi att tumören fanns, vi visste att det var allvarligt, men vi visste inte att vi bara hade drygt en månad kvar tillsammans. Julen blev ganska jobbig för mig, jag ville hålla skenet uppe för Linus skull, vi valde nämligen att inte berätta om tumören före julen. Just för att inte förstöra glädjen och förväntan som alltid finns kring julafton och julklappar. (Även om vi inte är religösa så har vi behållt traditionen att fira jul, med god mat, trevlig samvaro och presenter) Julhelgen och mellandagarna vi fick tillsammans gick tyvärr till stor del åt att ploga snö för min del, och att ordna med testamentet som vi inte fått skrivet tidigare. Vi har pratat i flera år om att skriva testamentet, men i vanlig ordning inte fått det gjort. Eftersom vi pratat så mycket om det tidigare, så visste vi som tur var redan precis vad som skulle stå i testamentet. På måndagen ringde jag bankens juridiska avdelning, senare samma eftermiddag hade vi ett videosamtal med juristen. Under tisdagen godkände vi innehållet och på onsdagen skrev vi under testamentet. Och tur var väl det att vi hann få det klart innan Robert åkte till Åbo, efter skulle det nämligen inte ha gått att göra det. Ingen av oss räknade med att Robert skulle bli så dålig efter biopsin, det var ju ett rutiningrepp, han skulle komma hem efteråt och så skulle vi vänta på besked om vilken behandling han skulle få.

Den allra sista, sista gången, det var på söndagen 30 Januari, sista söndagen i Januari när det stora travloppet Prix d´ Amerique körs på Vincennes i Paris. Loppet visades för en gångs skull i TV4 så vi kunde titta på det på TV. Robert var ganska trött, men vi tittade på hela travsändningen som var 1,5 timme lång. När det var ca. 20 minuter kvar av programmet så frågade personalen om de kunde komma och göra lite kvällsvård av Robert, men han ville titta klart på travet först. Han visste så klart att det var sista gången han såg travsändningarna, den allra sista gången.

Det här var det absolut sista vi gjorde tillsammans, morgonen efter får jag telefonsamtal från avdelningen där de meddelar att Robert är dålig, vi behöver komma till sjukhuset. Mindre än ett dygn senare får han ro, kampen mot cancern över.

Om jag ska passa en lärdom vidare till er mina läsare, då är det att se till att ni skrivit ert testamente och andra nödvändiga dokument. Våga prata om vad ni vill ifall det värsta händer, det är inte roligt, men det är nödvändigt. Även om du inte lever i tvåsamhet, berätta för någon närstående vad du önskar att händer om du blir svårt sjuk eller dör.

2 reaktioner till “Sista gången

  1. Tack för dina ord! De berör så djupt! Roberts bortgång har faktiskt fått mig att börja tänka på min egen begravning. Du har så rätt, vi behöver prata om allt det här. En dag är det för sent. Kram!

    Gillad av 1 person

  2. Bosse och jag hade pratat om att skriva testamente, men det blev aldrig av. Det kom alltid något annat emellan och inte var det ju så viktigt tänkte vi kanske. Däremot hade vi båda skrivit organdonationstestamente redan under studietiden, och det var en stor lättnad då jag inte ens behövde tänka efter när frågan ställdes. Självklart. På så sätt lever han kvar, inte bara i våra flickor, utan i flera människor vars liv han har räddat.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s