När rösten tystnat

Roberts hjärntumör påverkade talet väldigt mycket för honom. Rösten var mycket svag och han kunde bara säga enstaka ord och kortare meningar. Det här var kanske den mest påfrestande delen av sjukdomen för oss båda, att vi inte kunde kommunicera som vanligt. Tröttheten som hjärntumörer ger bidrog förstås också till att begränsa talet.

Alla som någonsin träffat Robert vet att han var alltid glad och pratsam, han kunde prata med vem som helst om i princip vad som helst. Att berövas förmågan att tala när du är en social och pratglad person, det är frustrerande på ett sånt sätt att frustration får en helt ny dimension. Jag såg på Roberts ansiktsuttryck och kroppsspråk hur jobbigt han tyckte det var.

Vi fick låna en surfplatta med talhjälpmedel från talterapin som vi testade. Men den kom aldrig riktigt till användning eftersom Roberts hjärna var lite för trött och påverkad av hjärntumören. Skulle vi fått tillgång till den tidigare kanske den hade skänkt mer glädje, kanske inte, men det får vi aldrig veta.

En sak jag brottas med just nu är att jag inte kan ”höra” / ”återskapa” Roberts röst. Jag kan föreställa mig och ”höra” andra personers röster, både från levande och avlidna personer i min närhet, men inte Roberts. Det här är jobbigt, för jag saknar hans röst lika mycket som jag saknar hans varma kramar. Jag hoppas och tror att Roberts röst kommer tillbaka till mig snart. Jag tror den fattas för mig just nu för att Roberts förmåga att tala var så nedsatt, och rösten var förändrad, viskande och svag. Roberts riktiga röst har jag inte hört sen den 30 december när jag var tvungen att lämna honom kvar på universitetssjukhuset i Åbo för att göra biopsin. Roberts röst försvann i samband med biopsin, och även om han återfick talförmågan till viss del så kom aldrig rösten tillbaka.

Under alla våra år tillsammans så har vi pratat om så mycket, men vi har också i många fall inte behövt kommunicera med ord. Många situationer var helt enkelt självklara, det var en ordlös kommunikation där vi helt enkelt bara visste hur den andra tänkte. Robert är och kommer alltid att vara min tvillingsjäl, vi må kanske ha verkat som en udda kombination, men själsligt var vi lika som bär.

3 reaktioner till “När rösten tystnat

  1. Fina du! ❤️ Ibland är det så att ljudet av rösten saknas, för att den andra försöker nå på annat sätt. Kanske genom dofter, känslor. Sen när ni hittat er kanal, tror jag minnet av hans röst kommer tillbaka. Och kanske även när du ser filmer av honom och hör hans röst där.
    Styrkekramar!

    Gilla

  2. Min sambo avled hastigt 13.1-21 i en sjukdomsattack hemma.
    Känner igen mig i dina betraktelser, i änkebestyr ” hur gör man detta, hur funkar Netflix osv”
    Vi har en 20 åring dotter som är till stor hjälp o tröst och som tack o lov bor hemma än. Han gillade teknik så hans röst finns i våran GPS.
    Vi har levt ihop sen -98 men gifte oss aldrig, han blev 46 år, dottern är alltså dödsbodelägaren och hon fattar ju inget av nåt sånt så jag har skött allt kring det.
    Vi strödde honom senare vid Herrön, i havet ville han vila

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s