När man inte har begravning.

I vår familj har vi ingen religion, vi är inte troende och vi är inte medlemmar i någon kyrka. Därav har det hela tiden varit uteslutet med en traditionell kistbegravning på kyrkogården.

I alla mina mer och mindre märkliga funderingar under sjukdomstiden, så var det här en riktig nöt för mig. Vad gör vi nu när vi måste ta ställning på riktigt i den här frågan? Robert och jag har diskuterat många ämnen genom åren och döden är ett av dem. Vi var båda överens i våra diskussioner att kremering är det vettigaste alternativet.

Men nästa fråga var, vad gör vi sen med askan? Vad får man göra? Vad säger lagen? Som alltid var google snäll och hjälpsam, och berättade att askan får spridas i princip var som helst bara markägaren ger sitt tillstånd. Här stod det klart för mig att Robert ska hem igen, hans aska ska spridas hemma på gården. Markägaren är jag, så där finns inga hinder. Det här kändes så rätt, för Robert fick aldrig komma hem igen efter biopsin, så det kändes självklart att han ska ju hem igen!

Några dagar efter jag landat i de här funderingarna så berättade jag för Robert om min idé. Jag frågade honom om det var okej för honom. Han bekräftade att ja, visst ville han hem igen och han tyckte om min idé. Det här var som ni säkert förstår en mycket känslosam stund med många tårar för oss båda. Än var inte allt klart planerat, men nu visste jag i alla fall att Robert ville samma som jag.

Min nästa fundering var kring mer exakt var ska vi sprida askan, jag kan ju inte bara hälla ut honom i skogen!? Mina funderingar vandrade mellan murade blomrabatter på gården till olika platser i skogen. Tankarna var många, vissa var galna, vissa var rimliga och vissa kändes helt fel. Problemet var att ingen av tankarna kändes helt rätt. Till sist trillade allt på plats, vi ska plantera ett minnesträd på gården, och Roberts aska skall spridas vid trädets rötter när vi planterar det. Det blev plötsligt så självklart att det är så vi ska göra.

När allt klarnat för mig så var det dags att involvera Linus i planerna. För precis som att jag har ett behov att veta vad som ska hända sen, så har han behov av det. Vi hade ett känslosamt samtal hemma vid köksbordet där jag berättade om planerna. Jag berättade även att jag pratat med pappa om det. Vi grät förstås när vi pratade om det, men ganska snabbt svängde samtalet. Det första Linus säger är, vi måste ha ett staket runt trädet så att inte rådjuren kan skada trädet. Det blev direkt väldigt viktigt för honom att ta hand om trädet och att skydda det.

Ämnet har i omgångar kommit upp och Linus har massor av idéer hur man kan göra fint vid trädet. Allt från prydnader till sittplatser och staket finns i planerna. Det är även bestämt att när Bubblan, vår 17år gamla terrier lämnar oss, då ska hon ha sin egen prydnadsbuske brevid pappas träd.

Det var en stor lättnad att ha en plan, att veta att jag slipper fundera över detta när den dagen kommer. Och när den dagen kom, då kunde jag bara åka till begravningsbyrån och berätta vad vi redan planerat. Det enda jag inte hade planerat var annonsen till tidningen. Men eftersom jag jobbar mycket med tidningsannonsering i mitt arbete, så kontaktade jag mina klippor på tidningen och satte dem i arbete. Jag är väldigt nöjd med resultatet, det blev rätt och det blev bra!

Det känns jättebra att vi ska plantera trädet på gården, jag ser fram emot våren när vi får välja ut ett träd och plantera det. Robert får komma hem, och Linus har möjlighet att när som helst gå till trädet när han vill berätta något för sin pappa.

Senare i vår kommer vi att ha en minnesfest för Robert hemma på gården. Vi har inte bestämt något datum för den ännu, men det blir när vårsolen kommit på allvar. Då ska vi fira Roberts minne, vi ska dricka öl i solen och äta smörgåstårta, två saker som Robert gillade väldigt mycket.

4 reaktioner till “När man inte har begravning.

  1. Vilken otroligt fin idé! Så kärleksfullt och så genomtänkt! Verkligen amazing! Tänk att få stryka barken och känna Roberts närvaro. Och hela tiden så tillgängligt. Han kommer att växa tillsammans med er och stå där och vaka över er för evigt.

    Gillad av 1 person

    1. Ja, nu fick jag ju lite betänketid och jag kunde fråga Robert vad han tyckte. Alla får inte den möjligheten. Därför borde vi alla prata mer om det här med våra nära och kära, så det blir rätt och inte bara traditionellt för att man inte orkar tänka ”utanför boxen” mitt i all sorg.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s