Hur kan det göra så ont?

Så här ett par veckor efter att Robert lämnat oss så är vi en liten bit på vägen in det nya livet. Linus har börjat skolan igen förra veckan, han har inte varit i skolan sen före jul. På grund av coronapandemin så har jag inte vågat låta honom gå till skolan medan Robert var på sjukhuset. Pandemin har påverkat oss jätte mycket i det här, vi har haft mycket stöd av nära och kära, men vi har inte kunnat ha det fysiskt närvarande stödet på samma sätt som man kanske skulle önskat.

Jag är fortsatt sjukskriven och har funderat mycket över om jag ska gå tillbaka till jobbet redan nu, eller om jag ska nyttja hela sjukskrivningen. Men jag har kommit fram till att jag behöver nog vara hemma. Jag mår över lag ganska bra den största delen av tiden, men när sorgen sköljer över så blir jag som förlamad för en stund. Sorgen kan komma över mig när jag minst anar det och det gör ont, det gör så förbannat ont när den kommer. Jag är rädd för att jag trycker undan känslorna om jag går till jobbet nu, även om jag älskar och saknar mitt jobb så ska jag nog inte gå dit ännu. Jag måste fokusera på min egen läkningsprocess ett litet tag, jag måste våga känna och inte gömma allt i mitt inre.

Sorgen kan komma vid de märkligaste av tillfällen. Jag har plockat igenom Roberts kläder lite grann, det gick bra, ungefär som när jag städat hans garderob tidigare genom åren. Men senare samma dag när jag skrev om att jag gjort det, då kom sorgen som ett stort svart hål. Saknaden och tomheten som ett slag i magen, och det gör fysiskt ont när den kommer.

Åter igen väcks tanken över hur komplexa vi människor är, hur kan känslor göra fysiskt ont? Det är ju så klart inte en sådan smärta som när man slår sig på tummen, det är en djup, tryckande, molande värk som lägger sig över bröstet och gräver ett hål i magen.

Sorg är ingenting man går igenom och blir av med. Det är något man växer igenom och lär sig leva med.

Tomas Gunnarsson

Min sorgeprocess började egentligen redan när Robert var i Åbo för att göra biopsin, jag hade fruktansvärt jobbigt de dagar han var där. Jag tappade kontrollen på allt, Robert var dålig, jag fick ingen direkt information om vad som hände och jag kunde inte prata med honom. På våra nästan 11 år tillsammans har det inte gått en enda dag utan att vi pratat med varandra. Inte ens de gånger någon av oss varit bortresta, för då har vi alltid pratat i telefon varje dag istället. Fyra och ett halvt dygn av av ovisshet och ett rent skärt helvete var det för mig. Sen kom han tillbaka till sjukhuset här hemma och jag kunde besöka honom, han var fortfarande jättedålig och det gick inte att kommunicera med honom. Men jag kunde i alla fall hålla om honom och känna att han levde. Dagen efter, fem dygn efter biopsin, den 5 Januari, fick jag informationen om att Robert kommer att dö, och han kommer att göra det väldigt snart. Det var inte aktuellt med någon behandling, det var redan för sent, han skulle flyttas till avdelning 1 för palliativ vård.

Att åka hem från sjukhuset för att berätta för vår son att pappa ska dö, det är det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Hur förklarar man för en 9årig pojke att hans älskade pappa ska dö? Jag minns inte orden jag sa, jag minns bara hur mycket vi grät.