Märkliga funderingar

Under Roberts sjukdomstid har många funderingar dykt upp i huvudet, den ena mer konstig än den andra.

En sak som jag funderade på ett tag var dubbelsängen, hur gör man när den som normalt sover på din vänstra sida inte längre kan göra det? Fortsätter man att sova på höger sida och låtsas som det regnar? Sover man mitt i sängen och erövrar hela utrymmet? Kanske i och för sig blir svårt med min lilla kroppshydda som sträcker sig som ett snöre knappt 160cm över havet. Eller ska jag rentav frångå mina benhårda principer att hundarna inte får vara i sängen. Jag snuddade till och med vid tanken att byta till en 120cm säng som man hade när man var ung och oförstörd.

Dubbelsängen är ju min och Roberts säng, vi köpte den ganska direkt när vi hade träffats och vi har från första stund sovit tillsammans i den. Han på vänster sida och jag på höger sida i nästan 11 år.

Just i den stunden när tankarna kring detta kom, det var under en av de dagarna som Robert blev sämre under sjukdomstiden, så blev frågan jätte stor. Idag är den inte stor, idag är det inte ens en fråga, givetvis fortsätter jag att sova på min sida i sängen som jag alltid gjort. Men när man befinner sig i en situation av extrem stress, då fungerar inte det logiska tänkandet som det ska. Jag hade jättesvårt att planera saker under Roberts sjukdomstid, stressen gjorde att det blev total blockad i planeringshjärnan. Det var oerhört frustrerande och även lite skrämmande, eftersom min förmåga att planera normalt sett är mycket god. Jag är fortfarande påverkad, hjärnan är inte lika skarp som den brukar, men det blir bättre vartefter.

Sängen var en av många obegripliga funderingar som kom till mig under sjukdomstiden. Att konstatera är att hjärnan är komplicerad, den har skyddsmekanismer som vi inte förstår och vi kan inte påverka dem. Stressen jag upplevde under sjukdomstiden påverkade mig mycket starkt, framför allt gick det inte att tänka klart och ibland var det nästan omöjligt att fatta ett beslut.

En direkt konsekvens av stresshormonerna är att jag sover för lite. Jag sover hyfsat när jag sover, men timmarna blir alldeles för få för att jag ska vara ordentligt utvilad. Det beror antagligen på att kroppen inte riktigt fått hormonerna på rätt ännu, jag har fortfarande förhöjda nivåer av stresshormon eftersom sorgen också är stressande för kroppen.

Som jag skrev i gårdagens inlägg, jag behöver lära mig att leva här och nu. Jag måste bli bättre på att stanna upp, ställa mig själv några frågor och svara ärligt på dem.

• Vad behöver och vill jag just idag?
• Vad är jag tacksam över just idag?
• Vad måste jag göra just idag och vad kan vänta till en annan dag?